Jag svajar inte hem sent i natten varje helg, med hög riskfaktor att bryta hälsenor eller tryckas upp mot en betongvägg, långsamt inse vad som håller på att ske. Jag vaknar inte morgonen därpå av kroppens vrål efter vatten, huvudet bomullsfyllt och en önskan om att bara försvinna lite grann.


Jag injicerar inte, knaprar eller inhalerar tungämnen som kritstrecksränder över hjärnan för mig sakta, men säkert, mot förstörelse.


Jag kastar inte bort inkomsten på avlånga socialisationsgrejer, skrattar hest och fumlar med paketet så fort nervositet eller stress kommer på besök. Snabbare framåt till syrgasslangar.


Det jag stundtals gör är att snudda vid hudens första lager, fjunigt som St Paulians blad, öppna, stryka ut och därmed komma till ro.

Så hemskt!