Jag tror livet är vackert.
Jag borde leva det var dag
Men det vackra tycks försvinna och kvar där står jag.
Jag ser det vackra
Men kanske inte en gåva för mig.
Jag lever och andas, men bara för dig.

Livet är ömtåligt, och väldigt känsligt.
Att känna så, borde vara mänskligt.
Att förtränga är det jag gör.
Men jag hoppas att jag aldrig dör.

Inte på grund av det psykiska i alla fall menat.
Jag måste dra nu, så inte det vackra blir försenat.

Mitt liv en saga.
Det vackra och det svaga.
Så nu ska jag banne mig skita i att klaga.