Utan att förstå det mediokra sambandet mellan fascination och beundran förliser jag mitt bättre vetande med en överdimensionerad tår av ett brunstigt ögonblicks sävliga närvaro.

Mitt i mitt infernaliska underdimensionerade perspektiv synar mitt underliv alla mina stolta krig och penetrerar dess egentliga innebörd.

Helt utan stadig hållplats i livets tegelbyggda berså visar du ditt sanna jag att ifrågasätta allt du har fått mig att tro – en badplats för de kuvliga.

Du pressar min panna mot din förtroliga barm och förför mitt intellekt att våndas i en kamp av moraliserande etikett där mitt förnuft värnar om det omöjliga.

Med tankens rena fart tar mitt övermod en annan väg, att flankera det som en gång var - där jag var son och min far var far.

Där i upphetsningens enkla ögonblick ser jag Dulcineas silhuett genom en sliten grekisk spetsgardin att bevittna mitt största fördärv – mitt svek mot mig själv.

Jag sluter mina ömma ögon i en naiv förhoppning att segla bortom trygghetens rofyllda bleke – ett hopp fullt av skrik efter någon att tala med, en själ att befläcka och stjäla.

Allt jag ser är grått - allt jag hör är tyst - allt jag känner är dött!