Varför jag blir så berörd,
är för att någon sätter text på mina år av funderingar.
Dessa funderingar är det enda jag har,
min bestående punkt.
Det är en fråga om identitet, om känslor,
om dom finns, är berättigade,
sanna eller falska.
Om ensam är stark,
eller om det är okej att underkasta sej gruppen.
Oavsett om dom är dumma i huvudet eller ej.
Det är en fråga om mitt kön,
om varför jag rent spontant känner mej så fantastisk,
när jag känner mej sexig.
Varför jag alltid är rädd,
men framför allt en fråga om existentiell ensamhet.
Trots allt är vi bara en summa individer.
Men för en stund kanske vi kan tas för någonting gemensamt?
När vi alla ändå är här samtidigt.
Det finns kanske ett egenvärde i självaste kärleken?
Som jag visserligen saknar.
Men som världen tar ifrån mej.
Jag är arg.
Och berörd till tårar.

Läs det enda könet av katrine kielos.
Om du inte fattar kan ja bara beklaga.