Fönstret, det kyliga glaset, och fullmånen. Jag för pennan i mörkret. Gissar fram en text, smyger över kvarglömda punkter och kommatecken. Det här rummet är för stort för mig. Jag tappar kopplingen mellan tanke och handling. Ekot, tyst mellan väggarna, kastar mig fram i tiden. Vissa kallar det längtan, jag kallar det tortyr.

Jag är en hög med ben. Kindben, revben, nyckelben och skärvorna mellan rummen. Ge mig ett andetag, ett hus, en plats att vara, aldrig bli. Snön faller igen och jag undrar hur långt ifrån varandra vi är nu. Imorgon kommer jag att hålla andan. Vänta på att dagen ska ta slut. Jag befinner mig i rum utan ventilation. Försöker komma till tals, skratta, gömmer sorgen under svarta ögonlock. Huden anstränger sig för att täcka insidan som ingen vill åt, men skelettet skaver. Jag väntar på stunden. Den kommer snart. Huden spricker och skärvorna som blänker på insidan faller ut. Jag kan inte vara här längre. Aldrig utan lungor.

Jag möter en vän på väg hem. Hon säger att jag ser mager ut.

Vi lever i en värld kantad av osäker stimulans. Ambivalent intelligent. Det hade varit så mycket lättare om jag inte kunde tänka, eller känna efter. Ambivalent emotionell, som vibratorn av och på, ett ryckigt mönster av otillräcklighet. Sick-sack-sick. Jag syr en regnrock mot svavelregnet. Nålen är orden och tråden ett gytter av felplacerade skiljetecken.

Mina ögon är svarta hål. Dom miste sin gröna glans när du stängde dörren. Gå inte. Snälla! Jag kan inte ta hissen, snön, asfalten därunder och den långa vägen som leder bort. Du säger att den också leder hem men jag vill ändå inte gå och mina armar blir en treårings i kors över bröstet. Vill inte. Din röst färdas längs telefonledningar flera mil och vibrerar sitt ljud i mitt öra. Jag önskar det vore lika enkelt att färdas från ett rum till ett annat. Men fönstret bredvid mig är fortfarande lika kallt och fullmånen är fortfarande mitt enda ljus.