Du ligger i sängen och skakar av ångest och skräck

Du är så besviken på de så kallade medmänniskorna

Världen är så sjuk och onaturlig och den står dej upp i halsen

Du drömmer om att äntligen få lämna jordelivet och dö

Du längtar efter ditt sanna jags gigantiska ömhet

och efter allt det där som inte kan vakna i dej i detta livet

För i den metafysiska dimensionen har inte kärleken vunnit

Även där segrar mörkret och rädslan och egoismen

Endast i poesin och konsten kan människan finna befrielse

Gud är handlingsförlamad och stum och förfärad över

helvetet på jorden, och ångrar att han/hon skapade människan

Du ligger i sängen och kvider och skakar och jag håller dej

i min famn och försöker trösta och lugna dej som så många

gånger förr

Vi gråter tillsammans och äntligen strömmar miraklet fritt

i våra plågade väsen, att älska är att vilja och hålla ut

inför mörker och dimmor och lögner och illusioner,

och slutligen nå paradiset, som finns under smärtan och mörkret.