Jag vaknade med ångest efter underliga drömmar, har också psykoskänningar, och samma gamla trötthet, eller snarare utmattning.
Ringde min syster Marita, som körde mej ner till psykakuten, och satt med mej där och försökte stötta. Det är tionde inläggningen på ett år nu, så jag börjar bli van. Mitt psykiska illamående brukar vända mot ljuset efter några veckor på sjukhuset, men nu har jag mått dåligt i tre månader.
Det var fullt på avdelningarna i Örebro, så jag fick åka taxi fyra mil norrut till Lindesberg. Blev väl emottagen, bad att få prata med en skötare, men hon försvann ganska fort ur mitt rum. Jag känner mej ensam med min mardröm, och igår hade jag planerat att ta mitt liv, men jag vågade inte, satt ute i skogen med tre pillerburkar. Vilket kurage människor måste ha som hoppar av sina liv, men de mår väl ännu sämre än vad jag gör nu kanske.
Att det för mej ska vara så svårt att leva, hur gör alla människor som mår bra, vad har de för attityd, vad gör de för val som inte jag gör. Hursomhelst så har jag aldrig valt att må dåligt, känns som om helvetet har valt mej, kanske det är mörka makter som bara är ute efter att plåga mej.
Det blir TV ikväll, och en tidig sänggång, jag känner mej helt slut.
Känner inte för att prata med någon, så trött är jag och dimmig i skallen.
Måtte jag må bättre imorgon, annars blir det ännu en mardrömsdag.