jag har
sprungit på blodklibbiga fötter
i alla städer, på alla gator
skurit upp fötterna på alla avenuer
bränt broarna efter mig, låtit städerna

förblöda bakom min rygg,

allt i hopp om att hitta
någon som liknar dig



*


människor
har alltid fascinerat mig

deras läppar i ständig rörelse, deras händer som tycks
cirkulera oavbrutet,
men aldrig, aldrig har jag rört dem, av rena principskäl givetvis;

på min höjd har jag lyssnat på deras skratt och det har visst hänt att jag försökt efterlikna detta
sylvassa ljud mellan tänder, ekande melodier mellan käkar stämda som pianotrådar, men allt mina läppar lyckats åtetskapa är klagosånger likt bestick tappade i marken

stål mot kakel; metall möter skinn, penetrerar

människor
har alltid fascinerat mig:
dessa kadaver

dessa läppar som spottar ut sina synder - drypande fettiga som av olja, som sirap, likt säd, rinnandes från underläppen och längst hakan - och hur de sedan ogenerat torkar av sig på tröjärmen, fy fan, och ur deras porer sipprar tjäraliknande vätska, ur de tomma hålen som sedan lämnas därefter i huden kan man höra, om man lyssnar
(och jag lyssnar)


hur någonting går sönder


*

fan, mitt huvud



"det är
som en jävla infektion" säger jag på sammanbiten franska, tänder en fucking gauloise rouge, ingen lyssnar, men det känns skönt att ha
försökt

eld eld.... har du... eld
aspirin socker rizla, luft
jag behöver
luft


*

jag följer järnvägsrälsarna utan direkta förväntningar,
målar läpparna röda,

lägger två fingrar mot halspulsådern, räknar slagen, tänker mig att det är i den rytmen du älskat med
alla ansiktslösa flickor, kvinnor, du legat med innan mig


du gick på planet i onsdags morse,
för att komma hem
för att höra hemma
har ringt dig men du svarar inte

lägger två fingrar mot halspulsådern, tar på mig själv i fyrtio minuter tills jag kapitulerar; misslyckas med att komma och gråter som ett barn efteråt, insett att
sanningen är den, min älskade,

(och jag erkänner det sällan; allra minst för mig själv)







att vi är lika dödliga
båda två