Det finns en kulle bortom stadens alla gatulyktor och vardagliga liv. Det finns ett träd på den kullen som står där så ensamt och vackert, likt hjärtat i en kropp vars alla vener är kopplade till och ser till så att ingen lämnas utanför eller tynar bort. Det finns två varelser som sitter där under trädet en natt och samtalar om ett ämne. Ett ämne som står dem mycket nära till hands. Deras yttre skiljer sig starkt från varandra, men ändå känner de sig närmare än vad vanliga människor gör. Närmare varandra både själsligt och materiellt. En skam egentligen att de ska vara så förtryckta och nästan glömda i vissa delar av världen, men här under trädet kan de träffas utan att någon annan vet om det. Under trädets fuktiga långa hänggrenar sprider de ut sina ord till varandra sittandes i det mjuka grålila gräset.
”Har du hört talas om blodsvamp?” frågar hon plötsligt och vänder blicken mot hans ansikte. ”Du vet de där små svamparna som är röda och lite sådär fuktiga av sig, du vet. Jag har hört att vampyrer äter dem istället för att dricka människoblod, det är tydligen något med proteinet som sägs vara jättebra och…”
”Blodsvamp? Vad fan är en blodsvamp?” avbryter han med en skeptisk blick och sveper undan den röda slingan av hennes hår som alltid faller tillbaka på samma plats i ansiktet.
”Skämtar du eller? Har du aldrig hört talas om blodsvampar?” utbrister hon gällt och är nära till skratt.
”Nej. Vad är så speciellt med dem då?” frågar han och ger henne en vidskeplig blick som för att säga att något sådant inte existerar. I varje fall inte i den världen de lever i.
”De blev framställda av en läkare i Australien, tydligen av en sådan där… vad heter dem, du vet urinvånarna?” börjar hon lite försynt och rycker samtidigt bort några strån från gräset som ser intressanta nog ut att tugga på, även fast hon avskyr den beska smaken de avsöndrar och kliandet som tillkommer om man tuggar på dem alltför länge.
”Aboriginer?”, säger han och suckar lätt åt hennes söthet av att inte kunna en så simpel information.
”Just ja, dem ja! Ah, i alla fall så var det en av dem, en kvinnlig till och med tror jag.”
”Kom till sak någon gång då!” muttrar han med flit för att skapa irritation hos henne, då hon är extremt söt när hon blir arg.
”Va’ fan! Här håller jag på att berätta en sak som är skitintressant och så ska du vara så jävla negativ! Vill du veta eller?” muttrar hon tillbaka och petar honom i sidan med pekfingret medan hon tittar in i hans brunröda ögon som utsöndrar ett djup hon inte kan beskriva.
”Ja, ja för fan. Ta det lugnt! Orkar bara inte med alla sidospår…” försvarar han sig genom att krama om henne och fnissa lite försynt. Sedan låter han henne fortsätta, för han vill ju ändå visa respekt genom att låta henne få berätta om de där så kallade blodsvamparna.
”Hmf! Aja, vart var jag någonstans nu då?” mumlade hon för sig själv, ”Just det ja! Den där kvinnan, hon spenderade hela sitt liv med att studera blodsugare, allt från fladdermöss till vampyrer och du vet sådana där mörkalver som måste dricka en liten människoflickas blod för att få evigt liv. I alla fall så studerade hon dem och beslöt sig för att det måste finnas något annat sätt för dem att överleva i vår värld, den är ju som sagt inte så gästvänlig mot blodsugare. Så hon gick ut en natt för att leta efter material hon kunde forska med och det var då som hon hittade dem…”
”Vänta, vänta lite nu här. Vaddå inte gästvänliga?”, frågar han och höjer på sitt silvriga ögonbryn innan han fortsätter, ”Det är ju minst en mörkalv i varje förskoleklass nu förtiden och senast förra året fick en vampyr nobelpriset i litteratur för den där mörka självbiografin om… vad fan var det nu då!”
utbrast han och stannade upp för att kunna tänka klarare och drog den här gången båda sina händer genom det långa håret.
”Ah, du menar… eh, vad fan jag hade det ju på tungan! Åh, just ja, den där ’född till evig fördömelse’?” sade hon stolt och log lite försynt mot honom.
”Så heter den ja! Fan, nu bytte ju jag till ett sidospår!” muttrade han irriterat, men fick sedan ordning på tankarna igen och mumlade fram: ”F’låt! Fortsätt med ditt.”
”Jo, jo men jag förstår vad du menar ändå. Fast som privata personer så känner ju alla ett litet sting i hjärtat av rädsla, inte sant?” sade hon frågande som om hennes antydan inte var riktigt klar eller sann.
”Jo”, svarade han kort och vände blicken mot skyn för att andas in den friska nattluften.
”Ah, vad hon hittade i alla fall var blodspår som inte liknade de andra för det luktade varken järn eller var speciellt tjockt och kletigt. Mera som en hinna man får på ett sår då det tillslut bestämmer sig för att läka. Hon följde spåret och gjorde den mest fantastiska upptäckten någonsin. Spåret ledde henne nämligen till en enorm äng med så höga träd att man inte ens kunde skymta topparna i skyn och det enda ljus som släpptes ner till marken var månens klara blåa sken och mitt i allt det där stod dem och droppade. Blodsvamparna.”
”Nä, det kan ju inte vara sant! För bra för att vara sant ändå! Menar du att de bara växte där?” Hans entusiasm bredde ut sig i hela kroppen och med ens fick han ett rus av att se de försköna produkterna som Moder Natur skänkt dem.
”Ja, helt vilda i den lilla dungen. Därefter provsmakade hon en, för dem är ju sådär, de där människorna. Inte så rädda av sig och provar gärna det som ser mystiskt och främmande ut.”
”Men hur blev det känt då?” frågade han drastiskt utan att tänka sig för, han var så fascinerad av de små svamparna att om han såg en nu skulle han slänga sig över den och sätta sina starka tänder i dess sköra skinntopp och suga ut saften, först långsamt för att sedan göra det mer våldsamt.
”Meh, det är väl inte så svårt att fatta? Hon återvände dit för att ta prover och skickade sedan runt till forskare i hela världen och tydligen så visar det sig att de växer överallt, men enda gången som man har tillgång till dem är under den blå månens sken.” förklarade hon med lätt röst.
”Då alla blodsugare blir som galnast…”
”Precis.”
”Det är blå måne inatt”, sade han och tittade upp mot den stjärnklara skyn och drog ett djupt andetag som om blodslukten skulle föra honom till svamparna.
”Jag vet. Jag har en blodsvamp med mig. Vill du smaka den?” frågade hon nyfiket och började leta i sin väska efter den bloddroppande frukten.
”Men du är ju inte vampyr! Du är ju en… nä, kom inte och säg att…” utbrast han häpet och skakade oförstående på huvudet, som om det här var något nytt för honom.
”Jo, jag är en mörkalv, eller jag är en halvis, mamma var alv och pappa vampyr”, visslade hon fram som om det var den självklaraste saken i världen och fiskade upp svampen ur väskan och höll den framför näsan på honom.
”Dra på trissor! Fast jag ska ju inte säga något som är korsad mellan fladdermöss och varulvar… vette sjutton vad man ska kalla mig. Varmöss? Nä, fladderulv? Är det gott då?”
”Oh ja, riktigt söt smak. Ungefär som drakeldens lukt och enhörningarnas silkeslena man”, förklarade hon och slickade på den sköra frukten med sin sträva tunga och gav sedan frukten till fladderulven som satt som förstenad mitt emot henne. Försiktigt la hon frukten i hans händer och i samma sekund som hon släppte den kände han hur ett skrikande rus for genom kroppen på honom, som om något fantastiskt hade inträffat, något alldeles egendomligt och han satte tänderna i fruktbarheten.
”Du, det var ta mig fan det godaste jag någonsin ätit! Eller säger man druckit?” Den alltid så hesa rösten lät med ens silkesfin och mjuk, som om frukten drogat ner honom i en sömnlös koma.
”Kvittar väl vad du säger när du får i dig godsaken! Är som en jävla drog ju! Hejdå äckliga människor och hej blodsvamp! Skrek hon högt och reste sig snabbt upp på benen för att känna vinden leka runt med de virvlande löven och hennes toppade hår.