Det var en gång en olycklig pojke, han var elva år, och han levde i en gravt dysfunktionell familj. Hans svärfar mobbade honom, misshandlade honom psykiskt, och hans mamma gjorde ingenting, likgiltig och blind.
Hans pappa hade tagit livet av sej några månader tidigare, och mamman låtsades som ingenting hade hänt, och skickade pojken på kollo med sin sorg och sitt inre kaos. Pojken fick allt oftare djupa skov av ångest och rädsla, så paniken var nära, men han vågade inte berätta för mamman, som många gånger hade ignorerat honom när han var ledsen och liten.
Han lärde sej tidigt att svälja sin psykiska smärta, stänga allt mer av allt det jobbiga.
En natt så klev pojken upp och drack svärfarsans whiskey, sen tog han en hammare och gick in till sin sovande mamma och svärfar. Han slog två snabba slag rakt i huvet på dom två, sen fortsatte han att slå tills blodet flödade och de var döda. Sen ringde han polisen.
Pojken blev placerad i fosterhem, hos en funktionell kärleksfull familj, där han sakta började må bättre. Han utbildade sej till ingenjör, och fick ett lyckligt liv trots sin katastrofala barndom.