Allt jag vill och längtar efter är att få känna och dela med mej av kärlek, harmoni, trygghet, inspiration... ja allt gott, allt jag vill är att jag och mina medmänniskor ska få vara dom vi kom hit till Jorden för att vara... varför ska det vara så svårt?

Varför ska jag drömma om natten att jag sitter i koncentrationsläger, och att vakterna bara är ute att krossa och plåga mej så mycket som möjligt, så att jag till slut är psykotisk, vaknar halvpsykotisk och utmattad.
Vad vinner dessa onda makter på att jag ska må så dåligt som möjligt?

Ingen ringer mej... de har upplevt mej sjuk, och det går inte att umgås med en människa i ett sånt tillstånd. Folk har nog upp med sej själva, och av att försöka hålla huvudet ovanför ytan. Men tänk om kärleken kunde få förlösas och vi kunde se på varandra med ömhet och respekt och uppmuntran!

Om Du GUD existerar, så kom till oss alla som är terroriserade och förlös vår glädje och harmoni, hjälp oss att vara dom vi ÄR, hjälp oss att vända oss till våra vänner och ÄLSKA! Om Du kan i Jesu Kristi namn, Amen

Jag vaknade i dag, omtöcknad och försvagad, ringde min vän Anders, och det kändes bättre, jag kollade på Så mycket bättre med Berghagen, Lill-Babs, Di Leva, Petter, September, Christer Sandelin och Plura, Kärleken och inspirationen bara flödar i det programmet, och jag undrar varför inte alla människor kan få vara i en sån välsignad gemenskap.

Jag lyssnar på Jan Garbarek, underbar musik, helt rätt för mitt tillstånd just nu. Känner mej håglös och tom. Har haft den här tröttheten/utmattningen i kroppen nu i 21 år... Kissen Primus har kommit in efter en hel dag ute, jag sätter på mej husse-masken och försöker se honom och ge honom kärlek, för katterna verkar livet vara så enkelt; dom bara ÄR i harmoni och kärlek.
Varför ska det vara så svårt för mej att leva??