Isen ifrån bergen som inte slutar flöda,
tömmer bergens must så att det kvar blir bara sten.
Granitbergen blir gråa, de som förrut varit röda.
Bergens must förstenades i vinterns vita sken.

Mineralerna som lakades ur bergets alla sprickor,
vittrade förgänglighet ur ståtlig och bastant.
Vattenmassor slukades av hålighet som dricker,
förstenades till is när sedan sippra från dess kant.

Sista utav vintern som är kvar från bergen väller,
Sista frusna vattenkaplsar rymmer bergets själ.
Trots att våren kommer kan det verka som det sväller,
Berget sista andetag när våren har ihjäl.

Salterna som återbördas åter till en mylla,
mossorna och lavarna vi bergens kant tar vid.
Ur klipputsprången växer sedan grönt som på en hylla.
Bergets själ kan vila i det mjuka full av frid.