varje dag, uppåt
varje slag, framåt
obönhörligen

jag snubblar över mina egna fötter
markens svaga framåtlutning, vårgrus som dammar och fastnar i bomullstyg

tyngden strax under mina knän
håller mig markbunden

snart försvinner fotfästet
så måste det bli, inte sant?

solen i ryggen
undrar hur jag ska snubbla nu