Kråkan kraxade att nu är det dax.
Att leka med herr lax.

För sen skulle här gå på lina.
Utan att han började grina.

Han var rädd för höjder.
Och kunde inte se alla fröjder.

Ögat blundade och han skrek.
Det här är ingen lek.

Snöret tröstade att nu har du mod.
Gå bara i lod.

Och med vingarna han styrde ut.
Han hoppades att det inte var slut.

Linan höll.
Men han föll.

Snöret skrek sig hes.
Laxen blev så rädd att han fes.

Flaxa med vingarna kråka.
Och sluta bråka.

Å se där.
Hans vingar bär.

Kråkan är inte längre rädd eller feg.
Tack mina vänner sa kråkan och neg.



Lynx © M