Hur i helvete kan man lämna bort sin ettåriga som i FEM veckor,

för att man vill åka på semester???!!!

Var är MODERSINTINKTEN ( och fadersinstinkten) och KÄRLEKEN och EMPATIN då??

Det är inte så underligt att jag varit sjuk av övergivenhet i mitt

liv... och haft separationsångest och kännt mej ensam.

Mamma och pappa hängav sej åt kristen framgångsteologi;

jag tror att dom led av en tragisk övertygelse att GUD kunde

ordna ALLT; alltså en gränslös slags religiositet och livssyn.

Och så var det sjukt optimistiskt 60-tal, då allt skulle vara möjligt,

och människan skulle vara god och glad och positiv, nästan en

fascistisk hållning, förödande för själen och psyket i längden.

Min så kallade pappa gick också på valium, och var slav under sina drifter.

Min så kallade mamma var underdånig och aggressionshämmad.

Fem veckor: en EVIGHET för ett så litet barn som jag var; kände jag igen

min familj när de kom tillbaka från semestern???

Och hur var det ställt med min moster och hennes man som gick med på

att ta hand om mej; lika GRÄNSLÖST där.