Ungefär som när man talar om handikapp och då talar om de döva och det kommer fram någon som säger förnumstigt 'det finns faktiskt fler handikapp än nedsatt hörsel eller dövhet.'

Liksom det finns fler drycker än te och kaffe och dessutom väldigt många tesorter och sätt att dricka te på, likväl som det finns många kaffesorter och sätt att dricka kaffe på. Bara för att här nämna något litet om just detta.

Vis av sådana närmanden från andra brukar jag prata om saker och ting på ett mer allmänt hållet sätt, såvitt jag inte vistas för stunden i mer slutna sällskap.

I sällskap där ren dumhet råder är det klokt att antingen inte säga någonting alls, att hålla med eller att själv prata så det skall framstå som rena dumheterna.

Jag var en gång med några vänner på ett seminarium där två tredjedelar av föreläsarna föreläste som vore de rena dumhuvuden.

De skyllde så gott som allt med otur i sina liv på resten av samhället.

Det var samhällets fel att de inte vågade berätta om sina böjelser och intressen.

När de sedan många år senare trodde sig om att kunna berätta för allmänheten om sig själva upptäckte de att deras egenheter tävlade med andra människors egenheter, om uppmärksamheten och att de därför själva försvann i havet av besynnerligheter.

Ingen höjde på ögonbrynen åt dem, ingen skrek åt dem, ingen hånade dem.

Ingen brydde sig. Då blev de arga och skyllde detta på samhället.

De åkte sedan landet runt och föreläste på olika seminarier om sina upplevelser om orättvisorna i samhället som inte vill betrakta dem som speciella och inte heller vill avge något uttryck som de sedan kunde protestera mot.

Så de fann på ett eget sätt att protestera mot detta. Seminariresande och föredragshållande, sådant kan de kräva att kommuner betalar för och även sänder kommunfolk att tvingas bevista.

Om man jobbar i kommunen och inte vill gå på dessa med skattemedel finansierade seminarier och föreläsningar kallas det arbetsvägran eller liknande (skolk?) uppgifter om detta med det kommunala kom ur munnar sittande på kommunanställda, varför jag valde att sätta viss tro till detta.

De som föreläste om sina erfarenheter till åhörarna, sökte sedan hävda sin dumhet som vore den en allenarådande sanning och jag begick helt naturligt misstaget att tro det gick att prata förstånd med dem.

Efter en stund insåg jag dock misstaget och övergick till att blott lyssna till deras argument och världsbild, utan att på minsta sätt röja vad jag själv tyckte om dessa förmenta sanningar.