Sökandet har gjort honom galen. En galen sökare utan någon ro i kroppen.
I åratal trodde han att det var kärlek. Kärleken som gjorde honom galen.
Han fastnade för tjejer i flera år, och sedan fastnade han alltid för någon annan. . .
Men han blev aldrig avundsjuk eller svartsjuk.
Han undrade. . . Undrade länge varför. . . Varför. . .
Tills dagen han träffade sin far.
"Du och jag", sa farsan. "Vi är av samma sort"
Och i ett samtal med sin far kom han på.
Varför.
Han.
Alltid.
Blev.
"Olyckligt.
Kär."
Det blev han inte.
För far och son kom på, att det var tryggheten dem sökt efter.
Just den trygghet som en kvinna kan ge en man. Tryggheten att bara ligga i hennes famn, som ett litet barn, och känna hennes puss mot ens kind. Att höra hennes varma röst vyscha honom till sömns. . .
Det var den han sökte, söker, som en febrig narr en stormig natt.
Han växte upp med en ensamstående mamma som var hans allt.
Men han flyttade hemifrån för tidigt, bara sjutton år gammal, och sedan dess sökte han sig till tjejer som påminnde om hans mor. . .
I jakt efter trygghet.
Ack, han trodde det var kärlek, men det var trygghet.

Och nu sitter han här, en liten gnutta visare. . .