Du broder i naturen vilsen och inte alltid så förstådd.
Oftast är du bara en som blir förråd.

Men du har en vän i mig och jag älskar din toviga kropp. Dina sneda ögon som lyser. Du gör så jag ryser.

Som barn jag trodde att du var en hund. En som inga vänner har du var precis som jag.

Jag satt på en sten jag var trött snorig och hade ont i varje lem.
Då såg vi din flock på fem.

Min bror sprang hem rädd och skvallra.
Han borde ha napp och skallra.

Dina vänner åt på en ren. Jag vill att ni får mat som gör magen len.

Jag ser att du tittar på mig. Lovar runt med huvudet i en vriden vinkel. Ja vill ha dig.

Jag sträcker fram min vante med snor och allt.
Du ser att jag med ögonen ber.

När din nos snuddar min vante spricker mitt skal itu. Inget annat kan beröra mig nu.

Jag böjer ner huvudet och tackar dig du fina. Jag har nu ett minne som aldrig kan sina.

Pappa skriker att jag ska lämna er ifred. Jag är i mitt hjärta så led.

Dina muskler spänner sig och ni far iväg med stora språng. Jag såg er aldrig någon fler gång.

Min bror är arg. Fattar du inte att det var en varg.

Jo jag förstår att där går. Min broder varg och jag fäller en tår.


Lynx © M