- Du får inte komma förrän vid sju, det finns några grejer jag måste fixa först. Okej? Sa han med ett lugnt tonläge, visste att hon var känslig för hans beteende.
- Nej pappa. Jag lovar, hennes röst sprack nästan av glädje. Det var länge sen de hade setts nu, säkert fem månader. Hennes pappa var ingen som klarade av att stanna på samma ställe för länge. Det var därför han hade lämnat henne och hennes mamma för några år sen, endast sju år hade hon vart då. Sju år och trodde att hennes liv hade tagit slut. Hjälten hon alltid hade vänt sig till i de starkaste motvindarna fanns inte kvar för henne längre. Bara ynkliga brev då och då där han frågade hur mamma mådde.

Hon blev alltid så glad när hennes pappa tog kontakten med henne, men hon visste att det alltid kunde vara sista gången hon fick höra något från honom, att vilken dag som helst skulle han inte orka mer. Mamma hade sagt att han var sjuk. På det där ovanliga sättet som ingen riktigt förstod sig på eller kunde lösa. Inte mer än en rastlös själ helt enkelt, men än kunde hon inte förstå det.

- Var försiktig med honom, gör som han säger hjärtat. Att du ska komma hem gråtandes skulle krossa mitt hjärta. Hennes mammas ord kunde hon aldrig riktigt förstå, ett krossat hjärta, att vara försiktig med någon som var så mycket större än hon själv. Det var som trolleri. Hur skulle hon kunna ta sönder sin egen pappa? Hennes stora, beskyddande pappa. Och hur skulle någon kunna krossa hennes mammas hjärta när det fanns gott om skydd kring det?

Klockan var sex, det såg hon tydligt. Hon såg visarna röra sig runt i klockan. Ett litet steg i taget, minut för minut, sekund för sekund. Ja, hon visste att klockan var sex, hon hade skådat klockan i hörnet av köket sedan fem. I hopp om att klockan skulle ticka fortare öppnade hon ytterdörren, sprang ner för den långa gatan, in på caféet undrande vad hennes pappa skulle kunna köpa till henne denna gång. En stor sockerkringla, med dem där söta pärlorna, eller en dammsugare kanske? Namnet på dem gröna rullarna med chokladkanter var så roligt att hon började fnittra varje gång.

- Inte kan man väl äta damsugare heller, brukade hennes pappa säga med ett bullrande skratt som brukade sprida sig varmt över hela rummet. Dock så tog han en varje gång, nästan som att bevisa för henne att allt var möjligt bara man trodde på det. Oavsett om det skulle vara att äta dammsugare som att flyga till månen.

Klockan hade fortfarande bara tickat långsamt fram när hon plötsligt fick syn sin pappa. Längst in på caféet satt han. Egentligen skulle hon aldrig känt igen honom om det inte vore för den röda stickade tröjan han hade på sig. Hon hade en gång råkat kleta målarfärg på när hon var yngre när de målat om huset i en fin sommargul färg. Men det fina minnet önskade hon nu inte fanns. För där satt han, skakandes med stirrig blick på personalen som sprang runt bland borden, hans naglar hade han bitit sönder ända ner till fästet och den pappa hon alltid hade haft i tankarna var nu förvrängd av en man hon aldrig skulle våga kolla i ögonen.

- Pappa? Pappa? hon sprang fram till honom, tog tag i hans stora hand som hon gjorde när hon blev orolig. När något var fel. Han ryggade tillbaka, fäste blicken på henne med en sådan kall blick att hon blev till is. En blick som etsades fast, blev ett klart minne, något som redan spökade hos henne.
- Sju. Klockan sju. Jag sa sju. Sju. Sju. Klockan sju, han reste sig upp. Klockan sju, klockan sju! alla blickar stannade upp, kollade på honom. Han skrek. Om och om igen. Sju.

Hon backade, såg sin hjälte. Än en gång försvann han. Men det var inte som året för länge sen. Hon kände sitt hjärta krympa, bli till sten. Stanna upp och sluta slå. Benen bar inte mer och medan hon föll mot det schackrutade golvet, sprang han ut stirrandes som om han brann.

Klockan hade ännu inte slagit sju. Det var sista gången hon såg honom. Något som var henne så kärt, hade försvunnit bort framför henne, som om anden hade flugit ur honom. Om hon inte hade kommit då? Om hon hade gjort som han sa, vad hade hänt med honom då? Vad hade funnits kvar då? Förutom ett eko som aldrig dör ut?