”Det första jag förstod när jag såg dig, var att din själ är gjord av glas. Och bakom det där glaset, där gömmer du dig. Fastän alla ser dig”, minns du när du sa det? Då förstod jag att jag älskade dig.

Hon stängde igen boken. Hörde att det var någon som kom i trappan, men hon kunde inte urskilja vem stegen tillhörde. Det rafsade till lite på dörren som när katten ville komma in, men detta var inte katten. Det var någons naglar som skrapade lite försiktigt på ytan. Osäker på om det riktigt var ett bra läge att komma in, eller om hon tillslut skulle komma på att det var någon som väntade på henne. Någon alldeles utanför som egentligen bara ville henne väl.
Det var ingen som hade kommit innanför dörren sen hon sist såg honom, ingen som hade vågat sätta sin fot på tröskelns inre sida. Hennes hjärta var trasigt, och så var det. Ingens medlidande skulle vara bra nog, ingens sorg skulle kunna väga tyngre än hennes och ingens hjärta skulle kunna fylla det tomrum som det andra lämnat. ”Låt mig bara vara” viskade hon lågt för sig själv, hoppades på att den där utanför skulle känna hur öde det var, att inte ens en skugga skulle bry sig om att falla lätt vid dennes fötter.

Äntligen måste någon ha förstått att hon inte ville ha deras ynkliga tyckande runt sig. Äntligen förstod de att allt hon kunde göra var att försvinna med natten, för när hon vaknade insåg hon att ingen ens hade försökt tränga sig in idag. Hon tittade ut och såg att bladen på träden hade bytt färg nu, de skiftade alla i olika nyanser av eld. Hon visste att om han kunde, skulle han sitta här och titta ut förundrad över hur vackert det var. Och hon visste att han skulle envisas med att hon skulle se det han såg och det sved så hårt. I några dagar trodde hon att hon tillslut skulle dö, luften gick ur henne. Om och om igen.



Du hade stått utanför mitt fönster i säkert två timmar, för du visste redan då att våra själar hade snuddat vid varandra. Men du visste inte vad som skulle hända sen. Och jag hatar dig för det. Jag hatar dig så mycket.

Hon var matt i hela kroppen. Hur länge hade hon suttit här? Hur länge hade hon stirrat på sina ord? De orden hon hade skrivit när pennan brann, när hjärtat sved. En tår rann ner över hennes kind och landade på hennes läpp. Hon kände den salta smaken av sin kärlek och sitt hat och hon hatade att hon hade vant sig vid den. Det var allt hon kände. Vartenda litet andetag bestod av samma smak. Aldrig sött, aldrig syrligt, aldrig starkt, aldrig beskt. Aldrig, aldrig, aldrig. Aldrig någonting annat än samma salta smak av kärlek och hat, så intensiv att hon skulle kvävas.