I går var jag på författarsamtal i riksdagsbiblioteket. Carl-Johan Vallgren (Augustprisad för Den vidunderliga kärlekens historia år 2002) presenterade sin senaste roman Havsmannen. Jag läste den redan för ett par veckor sedan, men kände att det skulle vara intressant att höra Vallgren själv berätta om den.

Havsmannen är en roman om syskonkärlek, utsatthet och att se det otroliga bli trovärdigt. Carl-Johan Vallgrens språk tar vackra vändningar och har ett härligt flyt som gör att man snabbt tar sig igenom handlingen. Romanen är både smärtsam och lättsam, svår och enkel – och jag vill varmt rekommendera den.

Ur Havsmannen: ”Solen stod lägre nu, om några timmar skulle det vara mörkt. Inget skulle längre skilja havet från himlen… Trålar låg på tork på grässlänten bakom oss. Trossar och ankarkättingar hoprullade som skeletten från jättelika havsormar. Musik hördes från en av sjöbodarna. En lastbil körde förbi på Glumstensvägen, tutade åt någon, och försvann i ett moln av avgaser. Lukten av fisk trängde igenom havsdoften. Den fanns där ständigt i bakgrunden, som ett slags huvudingrediens i alla andra dofter.” (s.30)