Mest väldans trött på att jag är bunden vid ansvar av sorten jag inte längre vill ha, liksom inlåst på mitt rum och kontor för en längre tid. Som ett slags fängelsestraff som jag varit tvingad att ta, bara för att jag var jag.

Ingenstans dit jag kan gå och ingenstans att ta vägen, inte ens i mina drömmar är jag fri. Dagens bekymrade händelser kryper sig in i dem. Låst i min vakenhet, låst i mina drömmar.