Jag är så oerhört trött på alla människor.

Låt mej få vara ensam med Gud, poesin och katterna

och gärna barnen, i tusen år!

I en dröm var jag en prins på ett slott, och jag kände

en sån skön frid och förtröstan och själslig energi...

...jag sa till mej själv: måtte detta inte endast vara en dröm...

... men så vaknade jag upp till denna verklighet, ingen frid,

sällan glädje... med en massa människor som har nog

upp med sina egna problem och liv...

Jag hör inte hemma i denna schizofrena tidsålder

där kärleken går på sparlåga, och en sån brist på

innerligt engagemang och ömhet.

Så låt mej få vara ensam med posin, Gud, katterna

och barnen, i tusen år!