När jag träffar enstaka människor, mindre eller större sällskap och någon talar som av ren övertygelse, kommer jag stundom på mig själv med att bruka vapnet tystnad och mim.

Jag kan då se ut att le, varpå leendet kan övergå i ett som frågetecken med rynkade ögonbryn.

Därpå formas läpparna som för att yttra något, men stannar upp i just den rörelsen.

Det får ofta den talande att tycka sig förstå att på det saknar jag replik, samtidigt förmedlar läpparnas rörelse att jag tyckte mig ha något på hjärtat, blott höll inne med detta till förmån för den vilken just talat med sådan övertygelse och frenesi.

Eftersom i krig och kärlek alla medel sägs vara tillåtna, jag vill göra bruk av sådana vapen så att även i fredstid ha något att säga till om, blott jag väljer att göra det genom att tiga.


(Maj 2012)