Förändring
Att våga ta in
Men såren svider
Det bränner och kväver mig

Ibland dör jag på riktigt
Jag ligger begravd
under golvet och
andas inte.

Ibland lever jag
på riktigt.
Det liksom kittlas
i magen och jag
känner något som
kallas lycka.
Ordet,känslan och
innebörden gör mig rädd.
Det smakar bittert
på min tunga.

Varför skulle jag vara lycklig?
Jag som föddes dömd...

Vissa dagar har jag drivkraften
att orka
alla måsten.
Då skall allt ske i ilande fart,
jag skrattar bort ångesten
och verkar nästan normal.

vissa dagar är kroppen som
gjuten i bly.
Tankarna också för den delen.
Då vill jag dö.
Inte för att dö, dö
utan mest för att slippa tänka.
Döda tankarna mest.
Döda allt det onda
som bitit sig fast på min
trasiga själ (aj det gör så ont)

Jag är förstörd, mosad och
splittrad.
Vill bara orka.
Orka kämpa.
Orka ta itu.
Orka le´.
Vill våga tro
Våga tro på förändring
Våga tro på människor
Våga tro på kärleken

Men jag är rädd
Livrädd.
Jag är så skör
Kommer någon nära
rispar jag in elaka ord
på huden på den människan
Ingen ska få förstöra mig igen...

TA MIG! TA MIG! TA MIG!
orden ekar i mitt huvud.
Men jag törs inte säga dom.
Du får ta mig, tar du mig,
får du mig inte för INGEN
ska någonsin göra mig illa.

Min värld är uppbyggd på detta system.
Tär på mig.
Tär på dig.

Förlåt men jag kan inte hjälpa det


(jag är född misslyckad)