Grön himmel över en blåfärgad äng. Röda trädstammar på en jord av lila fläckade strängar. En musik spelas, ljuder över nejderna. Vad säger den? Vad vill den? Musiken viskar ömsom, tjuter ömsom:
"Flyg.
Flyg iväg, vänd på världen.
Din värld är fel, den är uppochner.
Vänd på dig, ställ dig rakt. Glöm den lögn du levat"

Vinden vänder och musiken tystnar. Jag blinkar och ser att den värld jag levt i är uppochner. Den är inte här. Jag ser in i spegeln, och säger: Spegel spegel på väggen där, säg mig vart min riktiga värld är?
Den ser tomt på mig, svarar ej. Jag glimtar skimmer i horisonten, glittrande eldflugor av hopp. De är ifrån ödeskull, långt där borta. Är det min väg? Är det min värld? Jag närmar mig vägens slut, jag ser mot världens ände, och inser att det jag jagat var blott en illusion. En hallucination av världens spratt. Min skugga höjer sig över marken, mot skyn som brinner med svarta flammor, natten går ner och dagen är på väg upp i skymningens svarta stråk.

Från moln till moln hoppar jag, snurrar jag. Jag betraktar min värld, min värld som sången sade var fel, och jag stannar upp. Jag ser på mina händer, jag ser på mina kedjade fötter och inser: Jag kan flyga, jag kan bli vad som helst. Jag ser flickan på tronen, som ler och nickar, jag hör rösten viska ömt ord jag sedan länge glömt. Min värld snurrar och jag tar ett skutt, hamnar i rymden av glömska och hopp. Eldflugorna dansar på stjärnornas avlägsna skuggor och jag kryper upp ur hålet som bildats ovanför mig, jag kravlar igenom den långa tunneln av ljus, för att sedan med mina händer känna något svalt. Jag krälar mig upp och bländas av en sol så varm och gul. Gräset är under mina fötter och det är grönt, det blåa är i himeln och världen är rätt.
En röst säger sjungandes: Välkommen hem.