Min första riktiga kärlek. Han med de stora krulliga håret och fräknarna på näsan. Han som jag tyckte om mer än allt annat. Han som behandlade mig som en prinsessa. Min prins.

Chansen att flytta här ifrån. Till en större stad med helt nya människor. Chansen att börja om på riktigt, och försöka göra det bättre.

Mitt självförtroende. Självförtroendet för att kunna se sig i spegeln och säga att man är bra, att man är värd någonting.

Min personlighet. Den där glada, snälla tjejen jag var. Som alltid skrattade och aldrig tyckte att något var speciellt jobbigt.

Förmågan att kunna skilja på vad som är mitt fel och vad som är andras fel. Att inte bara lägga skulden på mig själv.

Känslan att allt blir bättre. Att orka hålla humöret uppe även fast det är jobbigt. Tanken att imorgon blir en bättre dag.

Viljan att leva, att skaffa utbildning, jobb, man, hus och barn så småningom.

Allt det här har du tagit ifrån mig, jävla jävla sjukdom.