~~~


det var hur han
den där livsförändrande morgonen
yrvaket tog ord och tankar i sin mun
som aldrig ens borde ha fötts

och

hur hon kände hela deras värld rämna
och slutgiltigt falla samman
under deras nakna ryggar
och den stund av värme
som de nyss hade delat

det var hur han
trasade sönder hennes själ,
klöste huden till slamsor
och förintade den spillra
självkänsla hon ännu hade kvar

och

hur hon ljudligt brast itu
utifrån och ända in i det innersta,
det så mjuka och ömtåliga röda

hur hennes aldrig förr sviktande tillit
sattes i ohanterlig spinn

hur hela hennes återstående jag
krampaktigt försökte mota
den iskalla fruktan som hänsynslöst
spred sig genom hennes sargade väsen

hur hon låg där och kippade efter andan
i resterna av den värld
som inte längre var hennes

och inte minst var det

hur hon djupt ärrades för livet
av de ord och tankar
som aldrig ens
borde ha fått se dagens ljus
och som för alltid skulle
dröja sig kvar
som ett tunt och kyligt dimstråk
mellan henne och hennes kärlek

den förut så varma och tillitsfulla




~~~