R edan medan jag står där i farstun och skall till att öppna ytterdörren, har jag sedan någon tid känt av dess närvaro. Att den vill ta mig med till ett för mig främmande land, där andra själar redan långt före min ankomst har nått sin sista destination.

I nnanför dörren kan jag ännu tveka. Men innerst inne vet jag hur litet det skall hjälpa att söka skjuta upp avgörandet då stunden ju redan varit som inne någon tid. De väntar på mig, inte otåligt kanske, som de ännu levande skulle ha gjort. För att andra skall passa in i en världsbild lik deras egen. Dödens världsbild är evig.

P å slaget ringer det på dörrklockan. Där ute väntar budbäraren på att ge mig besked. Jag har då en utmätt tid på mig att säga adjö till mina nära och kära. Till mina till synes chockerade vänner. Till gamarna vilka väntar hungrigt på tröskeln till min skattkammare av föremål, pengar och värda papper.

O m jag bara hade haft något att säga till om skulle jag ha bett de efterlevande att så vårda de föremål och drömmar jag själv närt under ett mer eller mindre skönt liv. Fyllt av stunder av kärlek och begrundan. Samtidigt vet jag att det jag själv sätter mest värde på kommer att förkastas till förmån för allsköns bråte som bara burit en prislapp och vilken ännu kan avyttras med tillfredställande avkastning. Att någon skulle vilja ta vård om det som stått mig närmast i livet är inte att räkna med. Gamarna har helt egna drömmar att vårda.

N u är den utmätta tiden strax här och när jag ser tillbaka på mitt liv, det skall likna så många andra liv före mig, unikt blott för den serie händelser och i vilken ordning de uppträtt. Unikt blott för de vänner och ovänner vilka stått vid vägens kant och stundom förgyllt livet eller fyllt det med fasor vilka finner sina likar blott i andra existenser vilka går mot sitt slut.

E mellertid finns det ännu tid för begrundan och jag kommer då att tänka på såväl mors föräldrar, som fars. De har liksom sina mödrar och fäder gått samma väg, mött samma sorters kärlek, bara med andra ansikten. Outsägliga umbäranden mot vilka mina egna står sig slätt. Ändå skall alla dessa själar möjligt välkomna mig in i den stora tystnaden, där inga cymbaler, trumpetstötar eller gitarrsolon ännu ljuder.