Jag VÄLJER att fatta, att inse att min kreativitet föder solsken;

kortbrallor en solig dag i slutet av maj, vind i ryggen, på cykeln

ute i naturen... goda visioner och idéer och en lugn revolt;

en sång, en dans, fågelsång... en lek, en kär lek; kärlek.

I drömmarna är jag jagad utav nazister och psykopater, men de

når aldrig mitt innersta rum, jag förstår inte att de inte tröttnar;

jag har upptäckt mina sanna dimensioner, det anstår mej inte att

göra mej mindre än vad jag är, som Edith Södergran myntade.

Jag blev mobbad och utstött i mörkret som barn och i tonåren,

jag blev akut skrämd... och jag kan känna rädslan i min kropp

och själ fortfarande... men jag är VUXEN nu... jag kan omfamna

mej själv i alla åldrar, fylla hela mitt liv med tröst och kärlek.

Så jag VÄLJER att inte låta rädslan förlama mej och söva mej!

Var är FESTEN vi blev lovade... GUD är du vaken? Är DU med oss,

eller har DU lämnat oss i sticket? Har de onda krafterna vunnit?

NEJ, jag VET att det GODA är SANNINGEN, och att KÄRLEKEN bor

i våra själar och hjärtan, själen är GJORD utav kärlek!

Att min kreativitet skulle var en uppförsbacke och motvind, är en

illusion, och väljer att leva i ljuset och sanningen: visst: jag känner

en stark drift till att vilja ändra på människorna och världens

förhärskande ordning, men jag kan bara ändra på mej själv, och jag vet

att mina dämoner och plågoandar är rädda för min sanna kapacitet;

det är därför jag är så gravt hemsökt och förföljd... men jag är 47 nu,

jag är man nog att ta striden och axla min livsuppgift, mitt kall... och jag

är inte ensam, jag måste förstå att jag inte klarar av kriget på egen hand...

Med mej har jag alla historiens poeter och ljushuvuden: t ex Edith Södergran

som skrev så här; hon skriver bättre än jag:



sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel.



Jag är skitig, jag är trött, härjad och sliten... men jag är långt, långt ifrån

slut som människa; trots att jag har klaustrofobi i denna underliga värld...

och jag bär på en del symptom... tvångstankar och en oerhörd trötthet,

men det är ingenting jag i djupet bryr mej om, jag är luttrad och van,

jag reser mej igen som Thorsten sjunger.

Min inneboende kraft och kreativitet är så oerhörd, så att jag blir rädd,

jag skulle vilja erövra världen med min kärlek och empati!

Jag vill invadera dej käre läsare, ta dej med på min resa in i det

fullkomliga ljuset, bli din vän, skratta och gråta, dansa och tumla om

med våra vackra jag som är predestinerade att blomma i glädje

och skönhet. Min kreativitet är ingen uppförsbacke, det är en illusion,

jag ska klippa av mina vita jeans och cykla ut i sommarens välsignelse,

känna fartvinden, känna friheten, bejaka lyckan, hoppas du gör detsamma.

Om tusen år ska kärleken regera i världen, det ska vara slut på våldets

rundgång, själarnas harmoni ska breda ut sej och tillrättaställa väldens ordning.

Freddie Wadling, Fläskkvartetten, ni är Guds sändebud på jorden, jag får ro inatt

till er underbara musik! Ingen av oss är så ensamma och hopplösa som vi tror,

nära oss finns änglar och Gud, dom vill älska oss bortom alla vår föreställningar.

Jag har tusen praktiska saker att göra... det känns tungt, men jag kan tänka

relativt; jag tänker på de som har VERKLIGA problem, de hemlösa, knarkarna,

de alla utsatta för den ultimata ondskan, jag tänker på Breivik, alla dom som

har försatt sej i verklig själslig nöd, alla vilsna offer långt bort i mörkret, och jag

ber mina innerligaste böner och skickar all min kärleks ljus till dom och mej själv.

Jag ser nu att min gudomliga kreativitet inte är en uppförsbacke i motvind,

nej det är en nerförsbacke i sol och glädje, sorg och längtan och mättnad.