Kap 1.

En svart målad tåg station nedförsba
alla är klädda i vitt
eller ser ut så
genom skyltfönster expediterna
ser som slavhandel pint där var en gång luffare konst och
Jultomtar med röda lova.
Centralens perrong ser ut
som en zebra när avvänj niar fostret och föder den andre,

från tid till tid
ett tåg passerar,
då min längtan,
Är som störst.
Men
väntar på ingen
Änglarna börjar anlända
på nedfrysta perrong lämnat åt sitt öde
med ända värme kropparnas trängsel
i belysning av skrämda själar
Och förvildade ögon.
ingen kommer ihåg
Hur färger ser ut numera?

Om önskan jag vill skriva,
men hur kan jag beskriva?
Den osynliga mörka.
ingen har förmåga att begripa
Hur mycket betydde ett bit bröd,
som länge sedan
Mörkgrön blomma genom sig
Har fåt lust at föröka sig.
och ändå
Det är den fattige man,
penicillin.
Apokalypsen.Fattiga kan överleva!
det vet jag
Min farmor blev undanröjt from jordens yta
För intrång i medicinsk forskning.
Att äta möglad bröd är farligt för

Därefter klättrar en bisarr musiker
snett på berget
och sedan faller ner till kyrkans tumma sal
som bryter natten isär
och sedan galopperar stegen i sina misser

fladdermöss sprider grenar
vita jasminblommor och rosor med taggar fastnar i vatten röret
utsträckta hand är ingen man skurk,
en präst
som döljer pesten av kunskap.
En Saint en fossil, vem vet…
ändå en
En ljus punkt,
Till man kan bugga och böja bedjande på bara knä.

med hatten i hand
skrynklig på sned
ingen lämnar ett dåligt öre
en
lyckas slant för speldosa
till en stackas europé
som kämpar från morgon till kväll
smeka sin fiol båge
för döva öron i trubbel.
långa konvojer av arbetare från alla hål
som alla
bär på hemligheten bra bindet i skam för att
inte längre kan urskilja en oväntad glimt av kultur.
Och bara vara
Och mor bra på efterhand i melodiernas signatur.