Jag knäade dig i ryggen på skoj där du satt i trappan. Att du satt så illa att du tappade balansen och ramlade ned så att du bröt armen och handen tillika, det kan jag inte gärna lastas för. Jag satte mig ned på översta steget där du nyss suttit och jag öppnade ölen med ett lätt pysande innan jag började halsa den första av alla i min sexpack. Jag såg på dig och hörde din jämmer där du låg och säkert ville ha hjälp med att ringa efter en ambulans. Jag hade visserligen med mig mobilen men ville inte slösa mina sista slantar på att ringa med den. När druckit ur den fjärde burken ungefär en halvtimme senare lade jag mig ner för at vila en stund. Då kom det förbi ett par som genast försökte ge dig assistans och en av dem ringde en ambulans medan deras lilla hundjävel skällde på mig där jag låg och försökte få en lugn stund. Det var ett jävla tjatter på dem som ville hjälpa dig när de frågade hur du mådde och om du skulle kunna sätta dig upp. Jag ville bara spy på er allesammans för er mjäkighet. När ambulansmännen hjälpte dig upp på båren konstaterade den ena att du nog fått en hjärnskakning också. När jag satte mig upp igen kunde jag höra de där jävla fåglarna kvittra och solen kom fram ur molnen samtidigt som det började falla ett stilla regn. Jag drack ur mina sista burkar medan jag studerade där där som kommit för att hjälpa dig. Jävla dårar. De glodde på mig i förmodad tro att jag varit skyldig på något sätt. Men så fan heller att jag det var. De kunde få tro vad fan de ville om hela saken. När de gick satt jag kvar och drömde mig bort medan regnet föll och efter bara en stund riktigt öste ner. Då fick jag nog och försökte resa på mig. Vinglade till och föll som genom en svart rymd och mindes ingenting mera förrän jag vaknade i en vit sal, nerbäddad till hälften under fina lakan. Högra benet var gipsat och ävenså högra armen och det satt något hårt åtdraget kring huvudet samtidigt som det satt en slang genom ena näsborren. Det gjorde inte ont alls men jag kände mig alldeles förbannat hungrig. Jag tittade åt högra väggen till och såg ett sandfärgat skåp och ett litet bord på hjul med en bukett blommor i en vas. Fan vad de var fula, tänkt jag och hade jag bara haft möjlighet hade jag förstås genast lyft på den och slängt skiten i väggen. Jag var svagt medveten om en slags doft som påminde om hur det luktar hos tandläkaren. Klinikdoft. När skulle röra huvudet åt vänster upptäckte jag att det var fixerat och när jag försökte maka på mig i sängen var det omöjligt för jag låg fastspänd. Vilket jävla sätt att handskas med en patient på. Av ljuden att döma var jag inte ensam i salen. Någon snarkade och en annan verkade klia sig eller något ditåt. Det var låga ljud och det var omöjligt att gissa hur många som fanns i salen. Huvudet var inte upphållet av sköna kuddar utan låg platt och i jämnhöjd med resten av kroppen. Ändå kändes det inte som om det låg direkt mot madrassen. Jag försökte kolla upp vad jag kunde röra på och känna. Men det enda jag kände var att det kliade på näsan och i ena örat. Förmodligen var jag fulltankad av morfin eller något liknande. Jag kände mig inte orolig alls med litet förbannad eftersom jag var så hungrig. Jag undrade över vad det skulle bli för något att äta. En sval bris av luft kom drivande emot mig. Antingen fanns det en fläkt där eller så var något fönster öppet. Det gick i dörren och en vit rock kom in. Överst var det en rödlätt kalufs och ett ansikte som kunde ha tillhört en boxare eller en brottare. Likadant var det med axlarna. Mannen såg inte alls ut som en läkare. Plötsligt log han och kom närmare min säng. Han frågade mig något, men det lät som om han höll handen för munnen när han pratade och jag fattade ingenting. Måste han prata så otydligt? Han stod strax alldeles bredvid sängen och ordnade med något jag inte kunde se. Bara en liten stund stod han där och när han började gå bort igen blev ögonen tunga. När jag vaknade igen var det mörkt i rummet. Jag hörde tydligare än förut den som snarkade och flera andra susade ojämnt runt om i salen. Jag var vaken och kunde inte gärna ropa. Jag bara låg där och lyssnade till de olika ljuden när jag kände att jag kunde röra på vänster hand och fingrarna. Jag trevade runt med handen på täcket. Mest för att kolla hur mycket det gick att röra den. Så kom jag åt någonting som var fäst i en sladd. Vad kunde det vara för något? Det satt en sorts penna i ena änden och när jag tryckte på den sjönk den in i en hållare. Det hördes inte ett ljud. Jag hade väl väntat mig att något skulle hända, men det hände inte ett skit. När jag legat så där och undrat en stund kom jag på att jag inte hade en aning om vad som hade hänt mig och hur jag hade hamnat där jag var. Det kändes på något vis inte särskilt viktigt. Jag måste ha varit med om någon sorts olycka förstås. En bilolycka verkade troligt. Utom för en sak. Jag hade inget körkort och jag hade aldrig i hela mitt liv kört en bil. Åkt en och annan taxi förstås och med någon kompis. Så gick det i dörren igen. Nu kom det tre personer samtidigt och de gick fram till just mig. Innan jag visste ordet av kom en hand och spärrade upp mina ögon ett i taget samtidigt som jag tvingades titta in i någon sorts lampa. Jag hörde ett mummel av röster, samtidigt märkte jag att det pysslades en del kring sängen jag låg i. Jag hade ingen som helst aning om vad de sysslade med där. Ingen av dem pratade till mig, i vilket fall inte som jag uppfattade saken. De verkade mera föra ett mumlande samtal sinsemellan av vilket jag inte fattade annat än att en av dem verkade ställa frågor som de andra två av någon jävla anledning svarade på. Jag fattar inte vad de kan ha talat för språk. Inte en enda begriplig stavelse nådde fram till mina öron. Någon grep tag i min vänstra hand och knackade på dess leder. Försiktigt bara som en balettdansös trippar på tårna över den jävla scenen på ett dansgolv. Fan vad det kliade på näsan. Jag ville säga något, bara några ord vad som helst. Det hördes en viskning. Det var allt som kom över läpparna. Så torr var jag i halsen och så torra var mina läppar. Fan vad jag var törstig. Så fann läpparna något mjukt som sakta vidrörde dem. Salva? Sedan kom det in en pip mellan dem och jag kände något droppa som genom ett rör in i munnen. Det smakade citron. Jag vaknade igen av att det sorlade i rummet. Röster steg och sjönk. Det gick inte att urskilja ett vettigt ord. Det kanske var besökstid. Det stod eller satt ingen vid min säng vad jag kunde se. Jag kunde fortfarande inte röra någon annan kroppsdel än vänstra handen och fingrarna. Jag måste ha slumrat till för när jag kom till sans igen stod det en brottare vid min sida. Han pysslade med några saker jag som vanligt inte kunde se. Han tittade upp och såg mig i ögonen. När han såg att jag var vaken log han igen och yttrade något. Det lät som det slags gurglande som ett småbarn ger ifrån sig innan det lär sig att prata. Jag undrade om det var en fråga av något slag. Eftersom jag inte förstod honom försökte jag inte ens att svara. Vad kunde jag ha sagt? Att jag var törstig? Det var jag. Jag var djävligt sugen på något att dricka men egendomligt nog var jag inte ett dugg hungrig. Jag bara låg där och såg tillbaka på honom med trött blick. Han nickade åt mig och gick ut. Det fick mig att tro att han var min eller att jag var hans särskilda objekt. Att han inte brydde sig ett skit om de andra i rummet. När jag såg honom igen hade jag just vaknat och han såg ut att stå och titta på något svart alldeles bredvid skåpet till höger om mig. Det skulle ha kunnat vara min plånbok. Vad i helvete tänkte han göra med den? Jag kunde förstås inte hindra att han gjorde vad han ville med mina grejor. Mina grejor? Vad hade jag mera i skåpet som var mitt? Om det nu var mitt förstås. Han stod och höll i ett kort av något slag. Så närmade han sig mig på ett sätt som om han flöt fram över golvet. Det var som om han var med i en film och filmen gick långsammare än vanligt. Till slut stod han vid min sida. Han höll upp kortet och jag såg att det var ett identitetskort. Det var ett ansikte på kortet, det föreställde en ung man på kanske tjugo år eller något sådant. Jag undrade genast vem det kunde vara. Det stod ett namn där också. Det verkade helt obekant för mig. Det var alltså inte mina grejor. Kanske var det hans son, vad vet jag. Jag förstod inte varör han visade det för mig. Jag provade en grimas. Det gick nog inget vidare för han såg undrande ut. Vad sjutton kunde det vara han sysslade med därnere? Jaha, ja. Jag kunde ju inte gärna gå på muggen själv. Det måste vara den tjänsten han gjorde mig. Tömde någon behållare eller bytte helt enkelt. Han gav mig en lång blick det sista han gjorde och sedan låg jag där och försökte få någon rätsida på vad det fanns för orsak att visa mig en bild på sin son. Kanske ett försök att kommunicera, när det inte fanns något språk att förmedla saker på. Plötsligt hördes det ett märkligt brakande ljud. Jag öppnade långsamt ögonen. Samtidigt kände jag hur det luktade starkt av sopor. Någon av mina medresenärer på den här lustjakten till sjuksal hade lagt en rökare som stank satan helt enkelt. Jag försökte blunda med näsan, men det som hände var att jag råkade öppna munnen istället och då stank det något alldeles överjävligt. Det kändes som om jag skulle kräkas för jag fick kväljningar. Det började ringa någonstans i närheten. Det kunde väl inte vara brandlarmet? Sådär fortsatte det i sex månader fick jag veta efteråt, när bandagen togs bort. Jag fick komma upp och stå på egna ben. Ja, inte riktigt så faktiskt. Jag stod inne i en ställning av metall och det fanns hjul på den. Huvudet var fortfarande fixerat. Jag hade två vitklädda kompisar som sakta som fan sköt omkring mig i salen. Det höll på precis hur länge som helst. Sedan fick jag plötsligt kanske en vecka senare komma ner till en sorts gymnastiksal. Jag hade de vitklädda vid min sida och de hjälpte mig att gå sakta runt salen med början från dörren vi kom in genom, hela varvet runt och det tog nog inte mer än kanske trekvart att gå ett helt varv. Sedan var det dags att vila. Stående förstås. Kompisarna satte sig på huk vid vardera sidan om mig. De sade inte ett skit till mig och inte till varandra heller. De hade fått reda på att jag kom från en annan planet och att det var meningslöst att prata med mig. Jag var törstig och åstadkom ett slags sörplande ljud med läpparna. Det var signalen till den ene av dem att ge mig en eller annan sipp av citrondrycken. Det var allt jag fick att dricka. Någon sorts segt vatten som smakade citron. Sedan var det dags för nästa varv. Tre varv per dag och sedan en massa dödtid, varav en hel del av den gick åt till att slumra. Jag försökte dagdrömma men upptäckte att det inte fanns mycket att drömma om konstigt nog. En dag fick jag för mig att jag skulle räkna upp mina vänner. Jag kom inte ihåg att jag hade några. Alla har väl bekanta? Jag kunde för mitt liv inte komma på ett enda namn. Det var som om jag inte funnits alls. Man är bra ensam om man inte kan namnet på en enda människa utöver sig själv. Det var då jag drabbades av en verklig skit till insikt. Jag mindes inte ens mitt eget namn. Det var verkligen konstigt, för jag kunde ju tänka och resonera med mig själv. Eller vad det nu var jag gjorde. Jag reagerade och reflekterade till olika saker. Bara inte till mig själv i egentlig mening. Jag tänkte på saker och jag svor för mig själv. Dittintills hade jag inte tänkt på mig själv på något annat än i relation till det som fanns runt omkring. Jag kom att tänka på boxaren. Jag hade inte sett till honom på länge. Han hade en dag visat en bild på en grabb i tjugoårsåldern. Jag hade inte sett någon spegel att se mig själv i. Kunde den där grabben varit jag? Jag hörde en röst säga något. Märkligt. Det lät precis som... Nu hörde jag det igen.
- Kom så går vi ett varv igen.
Jag kunde förstå vad han sade! Varför hade jag inte kunnat göra det förut? De hade inte sagt något förut. Var de där båda de enda som kunde säga något jag kunde begripa? Jag försökte viska någonting. Jag försökte säga något. Det lät ungefär så här...
- Ja, för fan. Låt oss få det här jävla varvet överstökat någon gång idag.
Jag kunde nog inte ha gjort dem stort mer förvånade för det verkade som att de studsande tog några steg tillbaka och bara stirrade på mig. 'Pratar apan också', tänkte jag och försökte mig på att flina åt dem. Det stramade som fan i ansiktet för jag var inte van vid att göra något alls med ansiktet utom att dra i mig den där jävla saften. Ja, huvudet satt fortfarande fixerat vid någon sorts ställning av metall.
Efter att ha stått där som två reklampelare för maltdrycken 'Tristess' lossnade gipsen i deras ansikten och de vek sig av skratt. De skrattade så det dånade i gymnastiksalen. Tyvärr såg jag inget roligt alls i att inte kunna följa deras exempel även om det ryckte litet grann kring mungiporna på mig. När de hämtat sig tog de sig tid till att gå i snigeltakt med mig så att vi kunde återvända till den sal som jag låg på efter att ha fått flytta från 'intensiven'. En vecka senare ungefär kom brottaren in till mig för att hälsa och plötsligt kunde vi prata med varandra. Han berättade då att jag led av någonting han inte kunde uttala och att jag nog mådde bäst av att inte få reda på det heller. Men det var någon sorts hjärnskada som gjorde att jag hämtade mig illa och att jag troligen aldrig skulle återfå minnet heller. Han kunde dock glädja mig på ett par punkter. Jag skulle visserligen bli allt sämre och i vanliga fall skulle jag då hamna på ett hem där ingen visste vem jag var och där jag till slut inte heller skulle veta vilka de var som bodde där före mig. Det glädjande beskedet var att jag inte skulle behöva flytta dit alls eftersom jag hade en tumör i huvudet som inte gick att reparera, operera alltså. Den skulle ta kål på mig om ungefär tre år om jag hade tur. Annars kunde det ta kanske sex år. Om jag fick leva i tre år till skulle jag inte hinna rehabilitera mig till ett normalt liv, men om jag fick leva längre än så då skulle jag nog hinna göra just det. Jag fick åter igen se den där bilden i plånboken och den här gången fick jag se mig själv i spegeln. Killen på bilden kunde varit en yngre bror till mig, så jävla lika var vi varandra och ändå inte. Jag stod där och undrade över vad i helvete jag kunde ha gjort som irriterat gudarna så till den grad att jag hamnat i en situation som min.