Det är en solig junidag när ett led svartklädda människor stiger in i den lilla kyrkan på kullen. De slår sig ner på bänkarna, rad efter rad, medan några vänliga fraser byts ut mellan de olika individerna. Vissa försöker hålla humöret uppe och svarar med en ansträngt trevlig röst. Andra klär enbart sitt ansikte med ett litet leende som ser närmast likgiltigt ut, i ett försök att fungera som de annars skulle. Orgelmusiken börjar och snart ringer kyrkklockorna. Prästen börjar sin predikan och rummet fylls av snyftande och snörvlande ljud.

På den andra raden sitter en flicka som hela tiden tittar ner på golvet. Hon har en vit sommarklänning på sig istället för svart. Hennes raka hår döljer hennes ansikte och utkladdade smink. För att inte göra för mycket ljud av sig böjer hon kroppen neråt och håller andan så gott hon kan under hela begravningsceremonin. Nu hör hon att det snart är dags för att ta farväl, stunden då hon ska gå fram till kistan som hon helst inte ens vill titta på. Hon börjar samla sig och försöker få tillbaka sin normala andning. Djup inandning genom näsan, ut genom munnen. Långsamma, försiktiga andetag.

Andra raden reser på sig, flickan och hennes familj, och går långsamt fram mot kistan. De ställer sig på rad bakom den och hon anstränger sig för att inte bryta ihop inför folkskaran. Hon tittar ner. Det sista, ultimata farvälet ska nu ske. Hennes hand rör sig mot kistans yta för att lägga den lilla rosen där och med det säga hejdå för alltid. Men just som hennes hud ska nudda vid träytan tycks alla tankar likt en explosion komma till hennes huvud.

"Jag står här med hela min familj, men ändå så känns det så ensamt. Tomt. Tungt. Med den här vita rosen ska jag ta mitt absoluta farväl av dig. Det här är sista gången som jag är fysiskt nära dig. Rummet var nyss fyllt av ljudet av tårar och orgelspel, men nu tycks det ha tystnat. Fast, det kanske bara är jag som inte kan ta in ljuden längre.

Du var så älskad av så många, jag tvivlar på att du visste om det när du var i livet. Det är många ansikten på kyrkobänkarna som jag inte känner igen. Folk från banken är här, trots att du gick i pension för säkert 20 år sedan. De minns dig, de här äldre männen, och det är det enda som ger mig glädje just nu - att fler än vi i familjen såg vilken fantastisk människa du var.

Hur kändes det, den där stunden då du lämnade vår värld? Kände du någon smärta, högg det till i bröstkorgen eller somnade du fridfullt in utan bekymmer? För mig sved det, precis som nu. Det sved i hela min kropp stunden jag fick höra det. Vad som hade hänt dig. En hjärtattack. En hjärtattack och inget mer.

Var är du nu? Kan du se denna lilla kyrksal eller är du någon annanstans? Är du kvar i lägenheten eller är du på den plats där du föddes, bland de västgötska vetefälten? Eller är du i en helt annan värld än denna? Det finns så många frågor som jag vill ställa dig. Frågor som aldrig kommer att få några svar. Allt jag har är en massa minnen. Minnen där du ler och där dina ögon vattnas av tårar. Dina lila fötter. Minnen av hur du leker med mig och visar hur man fiskar med metspö. Och stunderna då syremasken täckte ditt ansikte.

Jag vill inte tänka på det, allt blir för mycket här framför kistan. I mina minnesbilder andas du fortfarande. Din hud är varm och du ler när du ser oss kliva in över dörrtröskeln till din lägenhet. Men nu ligger du i den här träkistan täckt av blommor framför mig: kall, stilla och orörlig. Jag ser det inte, men tanken får min kropp att fyllas med kyla.

Död.

Du är död, men min hjärna kan inte förstå det. Det gör för ont, jag vill inte förstå. Jag vill kunna springa till äldreboendet, rusa upp för trapporna och se att du fortfarande sitter där på sängen och väntar på besök. Levande, andades. Fast egentligen var det mer flåsandes, men du levde och det var allt jag brydde mig om. Även om du inte ville ha det så, så var det för mig bättre än ingenting.

Detta var trots allt räddningen du hade väntat på. Det hände på det bästa sättet som det hade kunnat hända dig. Men för mig, den stora egoisten, blev det ett ras ner i ett bottenlöst hål. För mig blev det psykologer så fort du försvann. För mig fanns det ingenting kvar förutom smärtan som jag så länge fruktat.

Men jag ska klara det här, för din skull. Jag ska leva livet och bli en lycklig person, trots att allt det känns så långt borta nu. Jag ska inte låta det här hindra mig, för jag vet att du inte ville att det skulle bli så. Jag lovar dig, en dag ska jag vara lycklig igen. Och jag ska titta tillbaka på alla minnen med dig och bara känna den värme som du gav mig, inte denna sorg.

Farväl nu, vila i din stilla sömn. Hos mig kommer du alltid finnas kvar."

Hon la rosen på kistan och höll handen mot den hårda träkistan. Någonstans där inne låg en död kropp som varken kunde höra eller se hur tårarna rann längs med hennes kinder. Hennes pappa tog hennes hand, det var dags att gå tillbaka till kyrkbänken nu. Med ett sista farväl vände hon sig om och gick lika långsamt som innan tillbaka till träbänken, där hon skulle återgå till sin ihopkrupna ställning medan alla andra sa sina farväl. Denna dag skulle hon minnas som den värsta dagen i hennes liv, då hon hela tiden satt och studerade det lilla hon kunde se av kyrkogolvet.