Jag har hatat dig så. Jag har använt så hårda ord och ryst av obehag när jag tänkt på dig, på oss. Jag har intalat mig själv att jag är över dig känslomässigt, att det bara är min sårade stolthet som finns kvar. Men det blir allt mer klart för mig att det jag en gång känt för dig kommer aldrig att försvinna helt. Det spelar ingen roll vad du har gjort eller sagt. Jag fängslas fortfarande av dig, om än med ett skrikande tjut i bakgrunden. Med skräckblandad förtjusning stannar jag upp i en millisekund och ser ditt ansikte. Dina fina drag som jag söker hos andra män.

Någonstans visste jag att det skulle bli såhär. Att jag skulle se dig och bli sjutton år igen och hata varenda millimeter av mig själv. Det är vad du gör med mig.