Jag välkomnade hösten med ett brustet hjärta. Brustet av ovissheten, av längtan efter det stora meningsfulla. Något annat än tomma fyllor i ögonblickets flyktighet, något annat än urdruckna shotglas i desperation efter att känna sig som andra. Känna lyckan, känna gemenskapen, känna det som är annorlunda men ändå så bekant.

Jag kan inte tänka på annat än hur fantastiskt det vore att få ha dig bredvid mig, tillsammans vilsna i stunden. Efter två veckor ska man inte dagdrömma om att dela sin finaste musik med någon och förklara sina viktigaste och mest sårbara stunder i livet.

Jag känner mig så liten. Nitton år igen, precis som du. Osäker, blyg och sårbar. Allt jag byggt upp, all denna kärlek och styrka som jag gett mig själv under dessa tre år sinar. Jag vill få det från dig och ingen annan, det spelar ingen roll vad alla tycker så länge jag är bra för dig. Helvete, jag har inte ens rört ditt ansikte och känner redan hur hela världen kollapsar när du försvinner ur min. Så fort lukten av cigarettrök når mig dyker du upp, överallt. I de mest folkfyllda gator känner jag doften och hindrar mig själv från att vända mig om och söka din blick.

Jag förstår inte hur en människa kan ha sådan inverkan på ens liv efter att ha funnits där så kort tid.