Jag är 11 år sommaren 1976, jag har på kvällen kollat skräckfilm,
och ligger nu rädd och ledsen i min säng, går in till min mamma och
styvfar, (som på eget initiativ har bosatt sej hos oss), jag går in till
dom och söker tröst, och min styvfar tar mej hårt i armen och drar
mej in i mitt rum och skäller ut mej, jag ska skylla mej själv att jag
tittat på skräckfilm och han säjer att jag ska låta min mamma och
honom vara ifred. Vad mamma gör vet jag inte, hon fanns iallafall
inte där för mej. Då ringer det på dörren, och Marie Göranzon och
Sven-Bertil Taube stormar in och undrar vad som pågår.
Jag berättar för dom hulkande hur jag blivit behandlad och det blixtrar
till i deras ögon, och min styvfar får en rungande utskällning, och min
så kallade mamma också, sen sätter dom sej på min sängkant
och tröstar med en brilliant ömhet och empati. Jag berättar hur min
styvfar Björn har psykat mej andra gånger, och Marie börjar packa
min väska, och säjer till mej att jag ska följa med och bo hos henne
och hennes man Jan Malmsjö, för så här ska inte ett barn ha det.
Sven-Bertil blir min styfar, och han ordnar så att jag får gå i psykoterapi,
och bearbeta all skit, och min pappas suicid några månader tidigare.
Jag får en bra fortsatt barn- och ungdom, och ett gott liv; jag utbildar
mej till skådespelare och får spela med både Marie och Sven-Bertil.