Jag läste en dikt nyss om desperat hunger efter kärlek.
Jag kan inte leva om jag ska vara desperat efter mänsklig kärlek,
det håller inte, det tar för mycket energi. Men GUD finns för mej
med en oändlig styrkekälla av villkorslös kärlek och empati.
En gång i tiden var jag desperat, jag hoppade från famn till famn
och kvinnorna orkade inte med mej, till slut blev jag sårad och sjuk.

Idag är jag betydligt mognare och rädd om mej själv och andra,
det är så skönt att vara mer stabil i den gyllene medelåldern!