Två män sitter vid bordet i köket. Den ena är bonden som bor i huset och den andra är kusinen från staden. De har just inte avslutat fikat och så sitter de var och en i sin egen tankevärld men i en möjligt likadan verklighet. Den ena, bonden, tänker på att han nog inte är lika smart som han borde vara. Fast rätt listig är han förstås ändå. Ja, kusinen alltså. Kusinen å sin sida tänker på Napoleon Bonaparte och Napoleon. Han har av sin son fått veta att det fanns två stycken Napoleon men många Napoleoner, eftersom det var valutan på den tiden. Mynt med Napoleon präglad på ena sidan. Han ägnar just inte en tanke åt bonden som sitter mitt emot. Efter en trekvart så där yttrar sig bonden. Det är mera som att han tänker högt än att han skulle adressera sig till någon särskild.
- De förökar sig gärna som kaniner.
- Vilka gör det?
- Vad?
- Vilka förökar sig gärna som kaniner?
- Kaninerna förstås.
- Ah, kaninerna.
- Mmmm.
Sedan blir det tyst igen. En halvtimme och tolv minuter senare ses de gå i gemensam lunk mot ladugården i livligt samspråk. Det är bara det att på det här avståndet går det inte att höra vad de säger. Det som hörs är ett stilla mummel, blott abrutet då och då av bondens artiga skratt.