Jag har gjort en upptäckt redan tidigt i livet och det är att även om man tror sig vara som tvillingsjäl med en annan människa finns det mycket övrigt att önska i en sådan relation.

Att umgås med andra människor kan vara nog så komplicerat

Dels en sorts saknad efter att verkligen vara tvillingar.

Samtidigt vetskapen om att även om man så vore tvillingar och alla de fördelar som följde på detta, det även skulle finnas nackdelar med att stå varandra så nära.

Vi vill ju alla kunna nå ett slags omedelbar förståelse från andra bara genom att finnas och känna känslor, tänka tankar, se på varandra och så att bara kunna vara och bli accepterad för den man är.

Samtidigt ha behov av att vara själv i en sorts sfär dit ingen annan har tillträde och där man kan utveckla tankar och känslor fritt utan att behöva känna sig 'skuldmedveten', 'bevakad' eller 'spionerad på'.

Detta är förstås en olöslig och opassande paradox som vi inte vare sig kan finna en lösning på annan än den att umgås med andra på samma villkor å ena sidan.

Å andra sidan söka oss tid, tillfälle och plats för att vara för oss själva utan att behöva känna oss nåbara för andras eventuella behov av just ens egens närvaro.

Vare sig det handlar om kroppslig närvaro eller via rösten.

Ens en sådan närvaro där man måste befinna sig i samma hus som en annan människa.

Ibland har ju jaget behov av egen tid även om det verkar som att man inte tar denna tid tillvara, i andras ögon, tillräckligt.

Man vill också slippa repliker som 'Om du ändå skall åka till landet kan du väl passa på och städa där'. 'Om du nu ändå skall till Belgien kan du väl passa på att köpa de där sakerna som du vet att jag tycker så mycket om och som ju inte finns någon annanstans.

Semester från andra skall väl ändå få innebära en frånvaro också från att göra andra människor tjänster, på ens egen lediga tid?

Semester, det borde ju kunna vara att få göra ingenting särskilt utan att en enda käft skall komma och lägga sig i, även om de skyller på att de gör det för att de vill vara bussiga och omtänksamma.

Det är ju ändå skillnad på, och det borde folk begripa också, att välja vara själv och att isolera sig så gott som helt från omvärlden.

Den som går undan då och då för att få måla, skriva, skulptera, paddla kanot eller något annat kreativt gör det ju för att skapandet kan kräva ett visst mått av frånvaro från andra människor.

Medan isolering mera har med ett självdestruktivt beteende att göra som inte är skapande utan tvärtom är ett slags alternativ till att skära sig i handlederna.

Skapande är inte destruktivt annat än om man är pyroman, mördare eller liknande.

Vad man skapar som pyroman eller mördare, kanske man kan undra.

Destruktiva handlingar skapar eufori och spänning hos den verksamme och rädsla och skräck i samhället.

Ensamheten kan vara destruktiv.

Medan det egna valet att vara sig själv nog, kan vara skapande, kreativt och tjäna till återhämtning från stress i kropp och själ.