47 år av förolämpningar som jag inte har försvarat

mej emot med rättmätig vrede; jag har tagit till flykten

istället för att slå folk på käften, iallafall verbalt, och nu

sitter jag här spänd som en fiolsträng med en slumrande

vulkan av vrede och hat i själ och kropp.

Bara att cykla ner på stan och se alla själlösa människor

föder ett hat mot denna kultur och detta samhälle

som så fullständigt med sina lögner och konstanta

flöde av mörker och ego så förstör kärleken och glädjen

Det känns som att jag aldrig kommer att vakna glad igen,

jag är sjuk av trötthet, och vet inte hur jag ska ta itu med

mitt livs plågoandar, med arrogansen jag bemötts med,

de galna människornas våld... känns som att jag inte passar

in någonstans, och jag vill bara sova, men vänta nu Johan...

du är ju en krigare, i drömmarna försvarar jag iallafall min

så dyrbara integritet och jag har inte blivit förödmjukad

(förutom i drömmarna) på några år, förutom av en så kallad

läkare på psyket, men honom bara fnyser jag åt; en riktig nolla

som valt helt fel yrke

Medicinerna jag tar stänger av mitt ursinne, och läkemedelsbolagen

jublar... och läkarna får halvzombies att ta hand om, lätthanterliga,

fogliga och fromma... vilken jävla mardröm; flera hundratusen

går på antidepressivt i landet; terror!


Så hur ska jag få ur mej min vrede och mitt hat, håller på att ta ur

mej dessa mediciner som manipulerar hela mitt väsen... så småningom,

kanske i september så kommer jag att explodera... är bara rädd

att någon kommer få ut för det, kanske jag misshandlar någon?


Allt jag vill och längtar efter är frid och harmoni och glädje, varför ska

det vara så svårt att få må bra; att få vara den jag är ämnad för;

i flow som barnen och katterna... min nya kattprinsessa Findus sitter

framför mej... och jag ser det heliga i hennes underbara ögon, och

måtte jag förmå SE och ÄLSKA henne!