Vaknade utmattad igen efter surrealistiska drömmar

vid 4 på eftermiddagen, oro i bröstet, sorg och vemod

Jag har inte duschat på 10 dagar... mitt hem är en sophög,

och jag känner mej psykiskt bakfull av händelser och ting

som jag inte kan minnas.

Gud varför ska jag må så här? Vem gagnar det, vad är det

för mening med mitt lidande?

Är mitt liv ett straff för något jag begått i tidigare liv?

Har jag taskig karma?

Jag dricker mitt jordgubbsvin... ingen ringer mej,

och jag ringer ingen, och jag kan förstå att folk

inte orkar med mej, medicinerna jag tar trubbar av

mej och gör mej till en annan än den jag är, men jag

håller på att ta ur dessa piller, i september är jag fri.

Jag drömde en otrolig dröm om Amanda Ooms, en vild

kvinna i min smak, varför kan jag inte få träffa en

människa som hon, en livsbejakande själsfrände

som vågar och kan släppa loss livets ursinne och passion?'

Och Breivik fick EN TIMME på sej att vräka ur sej sitt mörker,

sin fascism, jag säger bara: häng honom, jag har aldrig varit

en förespråkare av dödsstraffet, men med honom och andra

massmördare (och våldtäktsmän) finns inget nåd!

Nyss ringde det någon till mej! Fantastiskt! Men jag tillbringar

nog kvällen ensam med katterna och er söta poeter.

Att det är så kallad midsommarafton har ingen betydelse

för mej, jag har lämnat såna löjliga konventioner bakom mej

för länge sedan. Allt jag strävar efter är att bli mer och mer

som en katt och som de underbara barnen; de är vuxnare

än alla så kallade vuxna, med sina grådisiga egon.

(Senare) Fast jag inte bryr mej om midsommarafton så

sitter jag här och känner mej övergiven och och isolerad

Känns som att mitt verkliga liv mest utspelar sej i mina

nattliga drömmar, då ska alla känslor ut, allt och mer ska

då hända... och det känns som om jag aldrig får vila mina

sinnen och kropp.

Sitter och pimplar mitt jordgubbsvin och min lilla underbara

kattprinsessa spinner i mitt knä... för henne är livet en lek

och en fest... varför kan inte jag känna så, varför ska det

vara så svårt att hitta harmoni och glädje för mej?

Känner mej utbränd och håglös, och undrar om jag ska

få vakna glad någon gång snart, och inte halvt död?

Letar i mitt inre efter orsaker till mitt tillstånd ikväll... och

minns en midsommar när jag var barn, 1975, och familjen

firade på landet, och först på dagen var det lugnt och skönt,

men på kvällen exploderade min fulle bror och skällde ut

mamma och pappa; rena Norén-föreställningen, och jag blev

så ledsen, sprang in i bilen och grät och hejdlöst

Jag är trött på att vara människa, jag längtar allt oftare efter

dödens befrielse... nä nu får jag försöka rycka upp mej...

det finns faktiskt glädjeämnen i mitt förbannade liv

Att umgås med mina älskade katter, att skriva, att umgås

med vissa människor, lyssna till god musik, och så mina

nattliga drömmar, som ofta är rent himmelskt sköna

Men jag bär på en sorg och längtan... men kan inte gråta

på grund utav dessa jävla anti-depressiva mediciner, har

problem att ta in andras kärlek till mej, känner mej ibland

autistisk och på gränsen till psykotisk, men jag vill inte ner

till psyket igen, inte än på ett bra tag.

Många får ju depressioner under våren och sommaren, kanske

så för mej också? Kanske har jag också en släng utav

The Summertime Blues? Det är jag säkerligen inte ensam om,

alla dessa ensamma olyckliga människor, är det deras lidande

jag känner av i det kollektiva undermedvetandet?

All min outgivna kärlek... vad skapar det inom mej?

Jag känne mej härjad och oförlöst, men jag älskar ialllafall

mina katter, med dom är det så lätt att vara med.

Man ska ju vara GLAD på sommaren! Är det det hysteriska

tillkämpade glädjekravet jag känner av runtom mej?

Eller all fylla, alla bråk och konflikter, all leda och rastlöshet?

En dålig dag bara... såna som kommer och går... kanske

bättre imorgon? Sänder alla ensamma och olykliga mina

varmaste tankar och kärlek, Kramar Johan