Om vi lever för att lära och utforska. Varför träffar vi då på problem vart
vi än går? Borde inte meningen med livet vara den rätta utan problem?

Men då kan man fråga sig, hur vore livet utan motgångar och misstag?
Vorde inte oerhört tråkigt att inte få uppleva de misstag som gör oss starkare?

Men då kan man också fråga sig, om detta nu är meningen med livet,
då borde vi inte fortstätta leta efter något större och bättre. För då skulle
vi redan ha uppnått de mål vi föddes med.

Så, finns det verkligen en mening med livet? en poetisk men
filosofisk mening? Eller är alla våra handlingar, tankar och åsikter
bara en viskning i det oändliga?