dess obestridiga långsamhet
genom stilla grönskan och hur
anden simmar motströms utan brådska
alldeles invid den stora vägen, som om
alla var ovetande ännu

utmed denna svala lögn för jag min cykel
över broarna, nära radhusen, mellan
barnen och sniglarna, det har regnat
och luften är fylld och tjock och tung och flämtar

å, rönne å, du sanning
letar sig igenom en stad där det ännu går att ha egna vägar
vattenspegeln andas mot min yta; ångorna om morgonen
om kvällen skimrar guld invid en brygga

på botten bly, tycks det, när molnen speglas och solen skvätts
skir är kvällen och nytt skyfall ger sina första varningar
jag och min cykel tar oss hem