Med månen som stiger bakom mig och solnedgångens ljus framför mig
slits jag i bitar av att se de mjuka molnen flyga i det vackra blå.

Känslorna så starka att dom blir smärtsamma, men samtidigt finns det ingenting inuti. Så kall att jag blir rädd.

Låter handen smeka de höga gräset vid trottoarens sida, det är så mjukt och levande att jag inte känner det alls och det är så vasst som knivarna dem sticker i min rygg, så det söta röda rinner från mina fingrar.

Asfalten så hård och skrämmande, sjunker jag ner i den svarta massan och omfamnas av vattendropparna som inte torkat sedan regnet.

Demonen inuti skriker och sliter i mig och jag stirrar ut över ett land av ingenting.
Rivsår på armarna, fingrar i halsen och blåmärken på benen.

Jag stirrar ut över ett land av ingenting.
Får ingen luft mellan mina andetag,
Jag stirrar ut över ett land av ingenting,
Det mörknar i allt det ljusa och demonen har mig,
den drar ner mig, i ett djup av smärta och kyla.
ett djup av ingenting.

Världens vrids till ett mörker i ren galenskap,
Hårda slag från alla håll får mig att falla,
på knä möter jag mitt öde,
smärtsamma skrik och hånfulla skratt ekar högt.

blod rinner och blandar sig med vattendropparna på marken,
sönder, sönder, sönder upprepas runt mig.
på knä låter jag mig slås blodig.
och i all min smärta, så finns ett ingenting.
Precis som världen utanför är ett ingenting,
är jag ett ingenting, är allt ett ingenting.

Men det finns inget ingenting och det finns inget allt.

It's only in my head.