Jag tror att du var sjuk i din säng,
du var avstängd i ditt hjärtas hem.
Du mötte honom i ett tempel,
han kom precis från en resa.
Du kysste honom med saknadens hugg!
Han tittade hårt
- han famlade.
Din kärlek bleknade i bokens blad,
du drev flocken bort.
Nu hör jag dina dåliga skämt,
hör dina stärkta skjortor rassla,
sängen är för evigt min bård,
dina knogar röda...
- Jag vill att du går!
Du leker i mina känslors rum,
jag vande mig vid ensamma bord,
jag ville inte ha dig där!
Du for med sanningens dunkla sjö,
du svängde ditt spö,
du vässade dina klor.
Och nu lämnar du mig,
att hålla dörren på glänt,
ett ofullbordat förtret.
- Jag vill hämnas min ensamhet!
Natten närmar sig sitt slut;
- jag är inte längre din att förbli.
Ej heller din kära att stå dig bi.
Du har slutat att bära ditt hat,
och jag har inget annat kvar.