Dagen bjöd upp och bjöd ut
Jag leddes genom elden
och i vattnet speglade höstsolen
Jag log mot det vackra
men redan då grät jag tårlös gråt

Mina steg var lätta
men hjärtat tungt
I elden slets jag mellan lycka och sorg

När dagen mötte mörker
ringde telefonen
samtalet som jag ville slippa
nådde ändå fram
Hans röst och jag visste
men jag ville inte veta

Mina steg var tunga
mitt hjärta brustet
Tårarna suddade ut vägen
som jag gått så många gånger

Jag tror handen darrade
när jag ringde på
Jag slog armarna om henne, om honom,
om främlingen som var så bekant
men inte ändå

Hans armar var tunna
ansiktet så lugnt
Jag väntade på en blick
ett skratt
på hans närvaro i rummet
men livet hade checkat ut



När jag blundar undrar jag
vems hand jag höll den kvällen
För när jag blundar dansar han
stolt och skrattar högt

Tiden emellan försvann
men tiden när jag var liten känns närmare nu
stor och stark
som kunde allt
ett trappsteg och han nådde till stjärnorna

"Ställ dig på lappan fajfaj, på lappan, så fåj ja en stjärna av dig"!