Dyster dialys rinner ur mitt öga,
Havtornskransen vanställer min hjässa,
en njurspjutspets av smärta att mässa,
en bitter eftersmak som faller till föga.

Ur gråtens blida kanaler strömma,
drömmar av nutidens solblekta hätta,
En dotter till sin älskade berätta,
Om dess moders instinkter att berömma.

Ett besegrat liv utan kärleksgömma,
din närhet är i himlavalvet skrivet,
låt min själ få vara din frihet.
Ett hjärta utan makt kan inte dömma!