Mannen från campingen pekar på en av stugorna nere vid vattnet. Den är röd, åtminstone har den varit det. Färgen flagnar och under den syns grått, fuktskadat trä. Han försöker förklara någonting. Han använder sina armar och vevar för att vi ska förstå. Någonting om hur länge man får hyra. Egentligen är det ju för semester, förstår jag. Men det är okej, visar han sen. Ni kan stanna lite längre. Jag tar hans hand, skakar den. Han ler mot mig. Det grå håret täcks av en sliten, brun keps. Han har jeans med hål på knäet.
- My name is Ole, säger han, so you come from Poland?
Jag nickar.
- You come to work?
- He is a chef, säger jag och pekar på Adok.
Gräset är grönt och breder ut sig runt husen. Det är längre kring knutarna. Man skulle behöva gå där med en trimmer, tänker jag. I gräset finns hjulspår där brun och fuktig jord syns. Mina skor har redan blivit leriga. Jag följer efter Ole ned för slänten. Allting sluttar. Jag undrar hur de gör när de kör sina maskiner. Om traktorerna orkar upp för de branta backarna.
Det finns tre sovplatser i stugan. Ole pekar på dem och nickar mot de andra stugorna. Jag följer efter honom ut igen. Han låser upp en gul stuga. Det luktar unket där inne. Det märks att ingen varit här sedan förra sommaren. Madrasserna är bortplockade från sängarna och det ligger en trasmatta över en av stolarna. Vi hjälps åt att bära ut madrasserna. De är inte tunga men otympliga. Ole ler mot mig, går baklänges ut genom dörren. Han vet hur marken buktar sig nedanför trappan, behöver inte se efter.
Ole visar hur gasolköket fungerar och var lampknapparna sitter. Innan han går vänder han sig om i dörren.
- No smoke, säger han. Outside ok, inside no.

I sluttningarna växer höga träd. Här och var ligger åkermark. Jag ser djur långt bort, högt upp. På andra sidan vattnet ligger en bondgård. Det ser ut som om en jättelik hand har släppt ned de små husen över bergen. De har hamnat här och var. Röda, gula och vita. Härifrån kan man inte se några vägar. Det ser ut som om de som bor i husen skulle behöva klättra upp och ned från bergen varje dag.
Vi sätter oss på bryggan. Jag lägger mig på mage och släpper ned handen i vattnet. Fjorden är iskall. Adok går mot Oles hus för att fråga efter fiskespön. Medan han är borta stillnar vattnet. Jag ser mitt ansikte och bergen över mig. Grönt och blått. Mitt ansikte är vitt. Håret försvinner med vattnets färg.
Adok kastar ut och vevar in. Om och om igen. Solen tycks aldrig gå ned, trots vi ska upp om några timmar.
- Jag trodde att det skulle gå att fånga fisk i det här landet, säger han.

När jag vaknar om morgonen är det tomt i stugan. De har åkt utan mig. Jag öppnar en väska och ser att de tagit med sig passen. Jag kan inte förstå att de inte väckt mig.
Utomhus är luften kylig. Det blåser, men solen lyser och ljuset är annorlunda från igår. Jag sätter mig på trappan och gräver i jackfickan efter cigarettpaketet. Jag brukar ta en cigarett om morgonen för att hålla mig mätt fram till middag.
Plötsligt minns jag vad Ole sade. Jag flyttar mig från stugtrappan till en upp och nedvänd båt som ligger i det daggvåta gräset. Jag har utsikt över fjorden. Den är alldeles stilla. Vi verkar vara de enda gästerna på campingen. Sommarsäsongen har inte kommit igång än. Det är därför vi är här så tidigt. För att söka arbete över sommaren. Jag är den enda av oss som talar lite engelska. Men man behöver inte kunna prata, bara jobba.
När jag rökt klart går jag upp mot Oles stuga. Han har en glasveranda. Den skulle behöva målas om. Det är rätt årstid för att måla. Jag knackar. Väntar och lyssnar. Sedan ser jag hans gestalt dyka upp bakom glaset. Han öppnar med en kaffekopp i handen.
- Din you sleep well? Frågar han.
- Yes, very good.
- Any problems?
Jag skakar på huvudet.
- The grass is very high, säger jag och pekar. I came to ask for work.
Han lyfter kaffekoppen mot munnen. Sväljer och ser ut över campingen. Sedan nickar han. Vi kommer överens om 90 kr i timmen.

På väggen inne i redskapsboden hänger en lie. Jag måste kliva över en båtmotor för att nå den. Den är trubbig, måste vässas. Jag hittar en brynsten i en verktygslåda. Håller skaftet mellan benen och drar stenen mot bladet. Snart är det vasst nog, jag känner med fingret mot. Testar mot en vedflisa.
Det är ett enkelt arbete. Jag slår och slår. Får in en rytm i armarna och andningen. När jag slagit runt hela den första stugan hämtar jag en kratta och samlar allt gräs i en hög. De kan mata djuren om de lägger det på tork. Ängsmat är den finaste maten för djur, tänker jag.
Det tar fyra timmar. Skillnaden är stor och Ole ser nöjd ut. Han lassar upp gräshögen på en skottkärra och försvinner iväg med den. Jag är trött i kroppen. Ryggen och armarna.

Har ni fixat skattekort? Man måste ha kontrakt först. Det blir så jävla trångt i bilen. Jag har fått jobb. Kockjobb. De ringer och jag kommer in. Kanske varje dag hela veckan. Har du fått kontrakt? Jag ska få.
Jag slår upp ögonen och inser att jag måste slumrat till. Madrassen känns svettig under mig. De är tillbaka. Det känns som om jag sovit i flera timmar. De har handlat. Bröd och tomatsås.
- Jag har fått ett jobb i kantin, säger Adok.
- Som kock?
- Och assistent, säger han. Kanske hela veckan.
Jag nickar.
- Vad har du gjort när vi var borta? Frågar han.
Jag tänker på arbetet jag utfört.
- Jag har gått omkring i området, säger jag. Det är vackert häromkring.
- Ingen fisk?
- Nej, ingen fisk.

Jag gräver i hjulspåren efter mask. Sedan hämtar jag kastspöet som står lutat mot vår stugvägg. Jag ställer mig längst ut på bryggan och börjar kasta. Snart måste det nappa. Vi är alla hungriga och det finns en grillplats här på campingen. Det finns ravioli på burk inne i stugan, men efter några dagar är jag så trött på smaken att jag hellre går hungrig. Jag kan inte tänka mig att någonting lever i detta lugna vatten. Men jag fortsätter. Jag tänker inte ge mig. Fiskjävlar, tänker jag. Nappa nu då.
Till slut ger jag upp. Adok och Bogumil sitter på trappan och doppar vitt bröd i en skål med tomatsås. Jag slår mig ned. Tarek röker, jag orkar inte säga till honom. Han läser poesi. Han ödslar sin tid. Jag rullar små bollar av brödet. Just när jag doppar en boll i tomatsåsen ser jag Ole komma nedifrån vattnet. Han har varit ute med båten. Han bär på en glänsande lax. Han ler och vinkar till oss. Sedan lägger han sig på knä och börjar fjälla av laxen. Han är van och smidig. Det tar inte lång tid. Snart går han in med det fina köttet. Jag går fram till fläcken där han suttit. Trampar ned fjällen i den fuktiga gräsmattan.

- Can we borrow a boat? Frågar jag.
Oles fru står och borstar av en hund utanför huset. Stora tussar av brun päls lossnar och flyger i vinden. Hunden är tillgiven henne. Den låter henne göra vad hon vill. Hon ryktar hårt. Ser upp på mig.
- You ask my husband.
Jag kliver upp på trappan och knackar återigen. Han öppnar snart.
- I want to ask if we can borrow the boat.
- The boat?
- We want to go fish.
Ole ser på mig. Det grå håret lockar sig nedanför öronen. Han har en stickad tröja på sig.
- You did a god work yesterday, säger han.
Jag nickar.
- If you clean you can borrow the boat.
Han pekar på redskapsskjulet.

Det första jag gör är att bära ut båtmotorn. Den är så tung att jag måste flytta den små steg i taget. Sedan försöker jag rensa undan allt som står på golvet. Fiskespön vars linor är invirade i varandra, en trasig flytväst, gamla målarburkar med färg som torkat. Jag kan nästan inte spara någonting. Sedan staplar jag veden. Trä på trä. Det blir fint. Jag röker här inne, ingen kan se mig. Blir varm av arbetet. Tar av mig tröjan och känner min egen svettlukt. Hur kallt det än är ska jag bada i fjorden, tänker jag. Hur svårt det än är ska jag nog få fisk.
I spånet på marken hittar jag skruvar, muttrar och spik. Jag samlar allt i en glasburk. Jag vet inte vad Ole vill spara på. Några av spikarna sätter jag i väggen som krokar. Jag hänger upp en håv på en av dem. På en annan hänger jag en liten tavla som jag hittat bland bråten. Den föreställer en vacker kvinna. Den ser ut att vara klippt ur en tidning. Bilden är bleknad. Hon ler mot mig. Vackra kvinna med vita tänder och rosa kinder. Jag skulle kyssa dig knäsvag.

Himlen är grå. Det regnar lite. Vinden är stilla. Bogumil hjälper mig med båtmotorn. Tillsammans går det lättare. Han vet hur man ska hänga på den. Vi skjuter ut båten i vattnet. Ytan är taggig av regndroppar. Ole står under ett paraply på land och tittar på oss. Sedan kommer de andra. Tarek har tagit min regnjacka. Adok har en cigarett i mungipan och bär på fiskespöna. Det irriterar mig att Tarek inte hjälper till. Jag har grävt mask bakom redskapsboden. Ole vinkar okej, vi kan åka nu. Så vi skjuter båten bort från bryggan. Bogumil drar i startlinan. Motorn hostar till några gånger innan den hoppar igång. Vi åker ut på vattnet. När vi kommit en bit ökar Bogumil farten. Jag ser inte in mot campingen. Ansiktet ut mot fjorden. Upp mot de höga bergen. Jag skulle vilja bo i ett av de små trähusen. Jag skulle kunna gå upp och ned för backarna i resten av mitt liv, tänker jag.

Regnet tilltar. Det blåser hårdare. Någonstans mitt på vattnet stänger vi av motorn. Vi börjar kasta.
- Jag ska grilla fisken sen, säger Adok. Jag ska filéa och grilla den med bakade jordärtskockor.
Jag ser fram emot måltiden. Grillad fisk, att värma händerna över elden. Mitt hår är vått och hänger ned i ansiktet. Jag kastar ut och vevar in. Kastar ut och vevar in.
- Kanske ska vi åka längre in mot land? Frågar jag.
- Vi sticker in igen, det regnar för mycket, säger Tarek.
Det rinner vatten ned för min tinning. Det känns som om jag gråter.
- Vi kan inte ge upp nu, säger jag.
Jag längtade hit.
- Skitsamma, vi har mat i stugan, säger Tarek.
Han lägger ifrån sig sitt spå och placerar demonstrativt sin ena fot på båtens kant.
- Varför åkte ni utan mig? Frågar jag honom.
- Har du inte släppt det än?
- Ville ni skaffa jobb innan mig? Är det för att jag kan engelska?
Då reser han sig upp. Snabbt. Slaget rungar till i huvudet.

Sedan kommer kylan.
Jag känner skum i munnen.
Mina kläder har med ens dragit åt sig allt vatten.
Min kropp är så tung, jag kan inte röra mig.
Jag försöker häva mig upp på båten igen.
Den tippar. Motorn lossnar, jag försöker med all min styrka hålla mig vid ytan medan motorn sjunker ned mot bottnen.
Jag hör hur de andra ropar.
Hur det plaskar.
Hur de försöker vända båten.
Jag känner vattnet i munnen. I näsan.
Jag försöker röra de domnande benen.
Mina rörelser blir allt svagare.
Långt in mot land kan jag se stugorna och det gröna gräset.