Stjärnfall på en gnistrande kall natt himmel. Den varma andedräkten ger små rökmoln. Jag vänder min blick ner åt gatan, ser en taxi. Den svarta bilen kryper upp för den glashala vägbanan.
På andra sidan vägen går en man med en schäferhund. Jag funderar om jag ska ta vägen förbi kiosken eller inte.

Det är nu minus femtongrader och mina fingrar är kalla.
Bilen har äntligen tagit sig fram till porten, släpper av ett äldre par.
Taxi mannen har en bullrig glad röst, paret ler.
Mina fötter vandrar vidare, nu är dom också isiga.
Jag känner hur min kropp sakta blir kallare, näsan är röd.

Paret kämpar med två resväskor, skrattar tillsammans. En hund skäller i natten, det ryker ur skorstenarna.
Jag undrar när någon kommer att sakna mig, kanske i morgon.
Kanske aldrig, en polisbil far förbi. Men inte så fort som dom vill.
Stannar utanför parken, en ambulans finns redan där.

Hunden, ja nu vet jag. Schäferhunden har hittat mig, jag ligger under den stora silvergranen. Jag föll igår kväll, har nu legat ett dygn snart.
Jag är kall, men något värmer mig.
Dom sliter och drar, allt blir suddigt.
Jag lever apparater som suckar, något piper.
En sköterska klappar mig hårt på kinden.
"Du sväva inte bort nu", "vi vill ha dig här".
Jag ser i hennes ögon att hon talar sanning.
Tydligen betyder jag något, men för vem?
Vrider huvudet till höger, ser en suddig figur.

Min far men han är inte bland dom levande eller är han?
Bekymrat rynkar jag pannan, ser in i ett par bruna ögon.
Nej ungen min, jag är bara här för att meddela.
"Inte nu".
Han smeker min kind, sen är han borta.
Kvar är tomheten, tillsammans med kylan och ensamheten.
Hon den hurtiga är tillbaka drar i mina armar
Vad vill hon nu, kan hon inte bara gå. Slumrar till, när jag vaknar är det morgon. Någon pratar med låg varm röst, vill veta vem. Öppnar ögonen, ser en ung man. Men det är ju han med hunden.
Jag ler, viskar tack med spruckna läppar.

Va skriker alla i munnen, är du vaken.
Förstår du vad vi säger?
Hur, men, otroligt, ingen förstår.
Jag ska tydligen inte ha kunnat överleva mitt äventyr.
Jag vet att jag var djupfryst, men hallå.
Tre månader senare förstår jag.
EEG visar på inga svåra hjärnskador, men en viss seghet i uppkopplingen.
Det finns oklara skuggor, på min vänstra hjärnhalva strax bakom ögat.
Ingen vet vad dessa står för, men det vet jag.

För jag kan se, det som andra bara har som mardrömmar.




Lynx © M