Hon minns hur hon går uppför backen med sin sambo Rickard på väg hem från Ica-affären i den novembermörka kvällningen. Backen är sandad men halkig längs sidorna. Vännerna Ida och Samuel går en bit före. Plöstligt känner hon en hård knuff och hon hamnar på sidan av vägen, på isen och halkar till. Hon lyckas hålla balansen medan hon förvånat tittar på Rickard som flinar mot henne. Hon hinner inte parera nästa hårda knuff som föser henne bakåt och hon faller utan att hinna ta emot sig. Det sista hon minns är ljudet av hur hennes huvud träffar den isbelagda asfalten - det låter ihåligt. Det konstiga är att hon inget känner. Inte då.

- Men herregud Carina! 

Ur det svarta töcknet hörde hon Rickards rop och kände hur han lyfte henne i armarna för att sedan släppa henne. Hon rasade tillbaka ner i mörkret och orkade inte riktigt bry sig. Det snurrar så hon blundar hårt för att sedan försöka öppna ögonen igen. Kroppen känns stel och mörbultad. Det dunkar i bakhuvudet och ömmar något infernaliskt. Ida och Samuel syns inte till, det är bara hon och Rickard. Om hon blundar och låtsas avsvimmad igen så kanske han inte rör henne mer...?

- Försök inte! Rickards väsande får henne att slå upp ögonen igen och hon kämpar för att fästa blicken på honom men det snurrar.

- Ajjj... mumlar hon och försöker resa sig upp på armbågen. Rickard sparkar till hennes arm så hon dråsar tillbaka på rygg. Kylan tränger sig långsamt in genom kläderna och hon hackar tänder.

Just då kommer någon på väg uppför backen. Snabbt börjar Rickard dra i hennes armar och Carina kommer långsamt på fötter.

- Hur går det här? Behöver ni hjälp? hörs en ljus stark stämma. En kvinna i yngre medelåldern står plötsligt jämsides med dem. 

- Tjejen halkade men hon är okej, säger Rickard snabbt och kopplar på stora charmen.

Kvinnan bryr sig inte om Rickard utan tar Carinas hand och tittar på henne med allvarlig blick.

- Ja, det är som Rickard säger... får Carina fram. Jag är okej, backen är dåligt grusad bara eller så är det mina skor... Hon är yr och världen är kall och snurrar.

- Det såg ut som att du föll hårt... säger kvinnan. Får jag känna... Jag är sjuksköterska.

Och hon känner med vana undersökande händer längs Carinas bakhuvud.

- Du blöder ur bakhuvudet och en läkare skulle behöva titta på dig för du kan ha fått hjärnskakning, säger kvinnan. Rickard fnyser till.

- Men så hårt föll hon inte! protesterar han. 

Kvinnan bryr sig inte om Rickards invändning. När Rickard rycker Carina i armen för att hon ska följa med honom ställer sig kvinnan mellan dem. 

- Du - hon behöver komma till sjukhuset. Har ni bil? Kvinnan tittar från Rickard tillbaka på Carina. Rickard skakar på huvudet.

- Det här är inte sant, muttrar han. Nej, vi har ingen bil men det har du, va?! fräser han fram. Nä, jag skiter i det här! Du vet vad som gäller Carina! väser han hotfullt. 

Carinas tilltagande huvudvärk får henne att se dubbelt och hon orkar inte höra det Rickard menar. Hans eviga förtäckta hot. Hon lutar sig tungt mot kvinnan som kommit i hennes väg som en räddande ängel.

- Jag har så ont... kvider hon och faller ner på knä. Kvinnan tillika sjuksköterska får fram sin mobiltelefon och knappar in 112.

- Vi ska få dig till sjukhuset vännen, säger hon med varm trygg stämma medan Rickard försvinner och sakta uppslukas av mörkret då han viker av gångvägen där de brukar gena för att snabbare komma till den nergångna enrumslägenheten de delar.

Sakta vänder de tillbaka och går nerför backen som inte alls är särskilt hal på det grusade mittenpartiet. De går sakta mot köpcentrat.

- Vet du, jag såg hur han knuffade dig ut mot kanten av gångvägen - ut på det hala, säger plötsligt kvinnan. 

- Åh... mumlar Carina som för varje steg känner att hon bara vill lägga sig ner på den kalla marken och låta sig uppslukas av det svarta utan stjärnor. Intigheten. Där inte Rickard och hans hårda nävar finns och krävande händer.

- Jag såg att det inte stod rätt till när han åter igen knuffade dig fastän du fallit hårt och slagit i bakhuvudet...

- Men... Det är sant... Jag halkade... försöker Carina försvara Rickard och sig. Det är ju inte ens fel att två träter som Rickard präntat in i henne.

- Visst, du halkade men med hjälp, hävdar kvinnan. Jag heter Sophie, Sophie Sellman presenterar hon sig när de kommit in i värmen i byggnaden som inrymmer förortens många affärer. 

- Carina, mumlar Carina fram och sjunker ner på närmaste bänk. 

- Jag följer med dig till akuten, säger Sophie när ambulansen kör in på det lilla torget utanför. 

- Tack, säger Carina med ett svagt leende.

Flickan var väldigt blek i ansiktet och såret i bakhuvudet blödde och hade kladdat ihop hennes långa ljusbruna hår. Det gjorde så ont i Sophie när hon såg på den unga kvinnan. Så utsatt av den som skulle värna om henne mest...! Aldrig att hon kunde lämna henne ensam. Det stod skrivet över hela denna unga människa att hon var i fara. Sophie hade genom sitt yrke mött många i Carinas utsatta situation och hon hade även ett per vänner som varit drabbade av kvinnomisshandel. Hon kunde inte vända ryggen åt så var det bara.

Ambulanspersonalen la Carina på båren och förde in henne i ambulansen. De förhör sig kort om händelsen och när Sophie säger att det var Carinas pojkvän som knuffat Carina försöker Carina protestera. 

- Vi behöver ditt namn och din pojkväns namn och adress så vi kan skicka dit polisen, säger sjukskötaren som börjat ta blodtrycket på Carina där hon ligger alldeles matt medan ambulansen kränger i kurvan på väg ut mot motorvägen.

- Men, nej... Det behövs väl ingen polis heller... Det var en ren olyckshändelse... Jag halkade bara... invänder Carina och hennes ögon tåras av rädsla. Om polisen kom hem till dem och tog in Rickard för förhör... Då skulle han banka henne sönder och samman när hon kom hem...

- Tyvärr, det är vanligt förfaringssätt i sådana här situationer, klipper mannen av. Också han har sett alltför många misshandlade kvinnor skydda sina plågoandar och han vet hur illa det kunnat gå. Han har god lust att berätta att det fanns en och annan kvinna som inte överlevt ambulansfärden in till akuten ens men han hejdar sig när han ser den skadade unga kvinnan vända bort blicken ut genom rutan, ut i den svarta kvällen. 

Carina vägrar uppge sin sambos namn. Hon vägrar utmåla honom som en misshandlare. Hon halkade bara. Punkt. 

Forts. följer